Bild tagen ifrån vår balkong.  Idag.                           Ifrån det ena rummet.                                           Ifrån vardagsrummet.

Vilket enormt snöoväder. Det är svårt att ta sig fram på vissa ställen, hör jag på radion. Jag har, tyvärr, varit tvungen att vara inomhus i flera dagar, vilket jag tycker är jobbigt. Men är man sjuk så är man. Får ta ett steg i taget.

I går skulle vi ha avslutningsuppträdande i vår lilla sångkör, men jag kunde inte vara med. Enligt mysingen hade allt gått bra och julsångerna som vi hade övat in var populära.

Visst känns det att inte kunna vara i farten, men är det inte större problem så. Problem är ju en del av livet, de är oundvikliga, drabbar oss alla mer eller mindre. Vi vill gärna försöka att lösa dom direkt och uppträder också som om vi kan det. Detta är en vanemässig reaktion, så automatisk så att vi många gånger inte är medveten om det och så blir vi frustrerade. Vår förmåga att lösa allt är begränsad, det gäller att inte bli nedtyngd av detta, utan att be till Gud om hjälp att kunna se vad som verkligen är viktigt, i stället för att försöka ordna upp allt som bekymrar.

Läste i morse Psalm 32 vers 8.

"Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du skall vandra,

giva dig råd och låta mitt öga vaka över dig".