Vilken vanemänniska jag är. Jag har ju inte loggat in här så många gånger sedan jag började om med mitt bloggande. Men, nästan varje gång så börjar jag med att skriva "optimist", det sitter så djupt i mig eftersom jag hette så i många år. Undrar om jag alltid kommer att börja med det felet?

Nu har vi så mycket med snö och det är så vackert. Jag håller mig mestadels inomhus, känns bäst så. Vi tog en morgonrunda i morse och njöt av stillheten.

Denna bild tog jag i morse. Det syns som om månen har en näsa, nästan.

Den här tog jag, för att huset såg nästan ut som en adventskalender, med sina tända fönster.

Jag tycker så synd om dessa äldre. (Jo, jag vet jag är också äldre till åren, men känner mig inte så gammal). I allafall, dessa människor som kommer med rullatorer, käppar eller stavar och försöker att ta sig fram. Så jobbigt det verkar. Många gånger vill jag gå fram och fråga om jag inte kan hjälpa till på något sätt, men vet samtidigt att det är inte mycket jag kan göra. Men att se hur de kämpar, det skär i hjärtat. Förstår om de av förståeliga skäl längtar till vår och sommar. Men annars, det är så vackert ute.

Jag håller för det mesta i mysingens hand,  ibland för att det är halt och ibland för att det är moddigt, så är det skönt också.

 Litar på att det finns en som alltid vet var jag är och hjälper och bevarar.

Det står nämligen i Psalm 139 vers 9-10.

Toge jag morgonrodnadens vingar

gjorde jag mig en boning ytterst i havet,

så skulle också där din hand leda mig

och din högra hand fatta mig.