Häromdagen hade vi besök av en bekant. Hon fyllde 85 år den dagen.

Vi hade en trevlig dag och försökte att göra det så fint och mysigt för henne som vi kunde. Det blev bara lite mat i all enkelhet, för vi är inte så bra i köket, men huvudsaken var att vi fick umgås, tyckte hon.

Det började med att jag pratade med henne i telefon för några veckor sedan och då sa hon att hon fyllde snart 85 år och visste inte hur hon skulle fira den dagen. Hon berättade om sina två barn, båda boende i närheten, men ingen hade ju tid för henne den dagen.

"Tror inte att de bryr sig om att jag fyller år", sa hon.

Så fortsatte hon. "Jag skulle vilja åka bort, komma hemifrån och åka någonstans den dagen, inte vara hemma så fick de se, men vart skulle jag åka", sa hon.

"Du kan väl komma hit", sa jag.

"Får jag det, men så roligt, det ska bli lagomt åt dom, är det säkert att jag får komma". Hon pratade och skrattade om vartannat och var hellycklig.

Jag blev nästan bestört. Tänk att behöva ha det så. Att ha två barn, många barnbarn, ja till och med barnbarnsbarn och ändå känna sig så ensam. Skulle tro att det finns många i liknande situationer i vårt land, kanske att det finns sådana som inte har någon alls, det är beklämmande. En del kanske tycker om sin ensamhet och trivs, men andra mår dåligt av den.

Fick höra efteråt att dottern och ett av barnbarnen hade ringt, plus att hon hade fått blommor av sonen. Då kändes det lite bättre, de visste om men tog sig kanske inte tid.

Då hon kom hem till oss hade hon förutom blommor en fin ängel till mig. Det var ju hon som hade födelsedag.

"Den här ängeln är till dig för du är för mig som en ängel. Alltid snäll och glad och lyssnar på mig då jag pladdrar och får mig alltid att skratta".

Ängeln är fin, jag tycker om den. Sitter på en kula som kan lysa i många olika färger.