Häromdagen då vi hade besök och jag satte på mig en av mina fina halsbands änglar, tänkte jag på Piedra och hennes kreativitet och skicklighet. Jag tror på att hon har änglar som hjälper och vakar över henne.

Hon har gjort så fina smycken med olika användningsområden och utförande. Jag har haft glädjen av att kunna köpa några av hennes verk och trivs så bra med dom. Några har jag kvar själv och några har jag givit bort, som present till födelsedagar eller annat.

I somras var min man och jag till Ångermanland till mitt föräldrahem där vi syskon hade en syskonträff. Då hade vi bland annat tävlingar. Vi hade själva lagt några presenter som pris till de som var bäst. Jag bidrog bl.a med ett halsband som Piedra hade gjort. Den som vann första pris valde ut halsbandet, först av alla priser, det gladde mig.

Visst är detta en fin ängel?

Den som vann tredje pris var ett syskonbarnbarn i 6-års åldern. Hon valde en Aladdin chokladask, med följande motivering:

"Jag tror att hela min familj blir mest glad över chokladen, för då kan alla få".

Det var väl omtänksamt, eller hur?

Minus elva grader i morse, det kändes lite ovanligt svalt. Men ändå var det friskt och skönt att gå ut på en promenad, nästan ensamna.

För någon dag sedan då vi kom och vandrade såg vi framför oss, en cyklist som stannar, ställer ifrån sig cykeln tar fram kameran och ställer sig i position mot oss för att ta en bild.

"Oj" tänker jag, "är vi lite unika, något att ta med som minne, ett foto, två gamlingar som kommer stapplande hand i hand för att hjälpa varandra i fall att någon skulle till att halka eller ramla i det vita som har kommit ovanifrån".

Men, fotografen väntade bara tills vi hade gått förbi och tog sedan en bild av det vackra landskapet.

Måne och sol vatten och vind

och blommor och barn, skapade Gud.

Himmel och jord, allting är Hans,

Herren vår Gud vill vi tacka.

Herre vi tackar dig, Herre vi prisar dig,

Herre, vi sjunger Ditt heliga namn.

Puh, så var det över för denna gång.

Jag pratar om hjärtflimret som började i natt vid 2-tiden och slutade vid cirka 11 i förmiddags. Det är tredje gången denna månad som jag har drabbats. Förut har det kommit, för det mesta 2 ggr per månad, ibland 1 gång och nu har det redan varit tre gånger i januari och det är bara den tionde, och rätt så långa pass. Det är så tröttande, jag blir nästan helt slut efterråt. Nu känner jag mig som jag tror att en urvriden trasa känner sig. Jag för statistik så att jag kan följa upp det hela.

Men, jag var tvungen att vandra ner till Vårdcentralen för att kolla PK värdet så att läkaren kan ordinera hur många Warantabletter jag ska ta. Mysingen följde med, så det gick bra.

Eftersom jag hade flimmer i morse, så kunde vi inte gå någon morgonrunda, tredje gången på dessa tio dagar på det nya året. Vad jag tänker om det? Nja, år 2013 är det. Min kompis Ingrid ska inte få reda på det, hon är den mest skrockfullaste person som jag känner. Jag litar på en högre makt som har sagt att "Han är med oss alla dagar intill tidens ände" och som också har sagt "vem av er kan, med allt sitt  bekymmer, lägga en enda aln till sin livslängd". Det sista står i Matteus kap.6

Denna snögumma, eller kanske snökatt, har någon jobbat lite extra med. Den piggade upp vår vandring en morgon.

Mysingen och jag brukar köpa Expressens bilaga på måndagar, den med 14 st kryss. Så hjälps vi åt att lösa alla kryssen och sedan skickar vi in dom. Ibland vinner vi, men mera sällan.

Vi har under åren lärt oss uppskatta vissa korsordsmakare mer och andra mindre. Även olika svårighetsgrader finns det och vi löser alla även de med bara en geting, likaledes de med 5 getingar, svåraste.

Men föregående vecka blev vi båda så ledsna. Ett kryss var fel, det stämde inte alls, frågorna med rutorna, det var uppåt väggarna galet. Lena Roswall heter konstruktören och hon är bland de bästa vi vet i dessa sammanhang. Har alltid så underfundiga och kluriga frågor. Ett plus till är att hon aldrig har namn, platser eller orter som svar, utan synonymer och liknande. Så det går inte att slå upp i lexikon eller något sådant, vilket jag tycker är helt rätt, det gäller att tänka själv. Svårighetsgraden på hennes kryss brukar vara en fyra.

I alla fall. Mysingen skrev till Expressen och påpekade felet och idag kom det på mailen det rätta krysset. Det får nu inte vara med i tävlingen, men det gör ingenting, vi fick lösa Lenas Ordflätan.

Några kloka ord ifrån Optimistens låda:

Vi måste försöka ta till oss

vardagens glädjestunder.

Det är det denna lördag. Jag vill skriva trettondagsafton, men det är tydligen inte rätt, utan trettonde, ska det vara.

Jag kom att tänka på ett citat som finns i min Optimistlåda:

För mycket av det goda.

är ibland precis lagom.

Vi var nämligen igår och hälsade på min äldsta bror, han bor i Farsta. Ock, vi fick så mycket gott, både vad gäller mat, dryck och godis. Jag vet att vi inte ska frossa, men det var lite svårt att låta allt det goda förbli orört, och har jag väl börjat så är det inte lätt att sluta. Han hade gjort en mycket god köttgryta, med många olika kryddor.

Min bror, som i sommar fyller 86 år.

En enormt smakrik kaka. Choklad är gott och det sägs att det också är nyttigt. Då känns det bra.

Idag har vi några minusgrader och uppehåll, det blåser så det kändes kyligare i morse än det var. Men  ändå, det var skönt att ta en liten promenad. Det var vi och några hundägare som var ute. 

Av de hundar som vi möter, brukar det vara en del som hälsar på oss och då går de nästan alltid fram till mig först. Därför blev jag otroligt förvånad då jag på långt håll såg en söt liten vit hund komma i snabb fart, med husse och matte efter sig och hunden hade ögon bara för min man. Han släppte honom inte med blicken, jag existerade tydligen inte. Men, vi kom på lösningen. Min man hade tagit upp en näsduk för att snyta sig och hunden trodde att det vankades godis. Förklarade husse.

Det som göms i snö kommer upp i tö.

Det får vi verkligen erfara nu på trottoarer och gångstråt här i Sundbyberg. Inte överallt förstås, men alldeles för ofta och mycket.

Vad jag talar om? Jo, hundbajs. Nu då snön börjar att töa bort, och det har gått fort, så får vi nogsamt se upp då vi är ute och går, eller se ner, rättare sagt. Jag förstår inte att det ska vara svårare på vintern, då det är snö, att plocka upp efter sin hund, än på sommaren, vid barmark.  Som tur är så är de flesta hundägare ordentliga, men det finns undantag och de märks nu då snön försvinner mer och mer.

Idag har vi varit brevduvor, vandrat en hel del och delat ut pensionärstidningen.

Fick se detta i en trappuppgång. Någon har målat riktigt vackert nere vid entrén. Påminner om sommar och ledighet. Det lyste upp, verkligen. Annars är det rätt så grått och trist i husen, inget som piggar upp, men detta var annorlunda. Förgyllde halva väggen.

Några visdomsord, som jag läste idag.

Låt ingen se ner på dig

för att du är gammal

utan var en föredömlig

pensionär.

Skulle önska att jag kunde leva upp till det.