Jag har under årens lopp halkat på isiga vägar, eller snubblat och ramlat ändå, till och med en gång inomhus. Inte slagit mig så väldigt illa utan mest blåmärken och sånt, plus brutna revben. Nu de senaste åren, sedan min mysing flyttat in hos mig har jag ramlat ungefär en gång per år, bara.

I december tänkte jag, men oj, jag har inte ramlat en enda gång detta år, märkligt. I slutet på december halkade jag en morgon då vi vandrade runt Lötsjön och ramlade. Så var det årets kvot fylld. Mysingen höll min hand så det gick bra, han höll mig lite uppe så att jag inte ramlande pladask och slog mig inte något.

I går morse då vi var ute och gick var det dags igen. Vägarna syntes torra och fina men en förrädisk isfläck gömde sig vid ett övergångsställe på Tulegatan, jag halkade, mysingen höll i mig så att jag nästan bara gled ner på gatan.  Gjorde illa mig i ett ben, men det var ingenting.  Men, ve och fasa, jag kom inte upp igen. Hur jag än försökte kunde jag inte komma upp på mina fötter. Jag vill lova, det var en mycket obehaglig känsla.

Jag förstår inte, vad är det för fel? Varför kommer jag inte upp då jag ramlar. Är det orken som är slut? Är det konditionen det är fel på? Är det min rygg som inte har någon stadga, eller vad beror det på? Kan någon svara på det?

Nu vågar jag mig knappt ut ensam, tänk om jag ramlar och inte mysingen kan dra upp mig. Det var inte lätt för honom i går, men med förenade krafter lyckades jag komma upp, eller lyckades han få upp mig.

Denna bild är ifrån en annan gång som jag ramlade. Hela ena låret blev ett blåmärke, eller märke i olika färger efter ett tag. Jag tog en liten bild så det inte skulle bli så anskrämligt. Vill ni se eländet, större, så är det bara att klicka på fotot, tror jag.