Undrar hur det kommer att se ut här i Sundbyberg och Solna om, ska vi säga, tio år? Det byggs något otroligt mycket, finns snart inte en grön plätt.

Nja, nu överdriver jag lite, vi har ju fortfarande området runt Lötsjön och Råstasjön, samt Tornparken, som för oss är små oaser. Jag som är Ångermanlänning och född i urskogen, tycker ju om att vandra i skog och mark och värdesätter därför så mycket att få bo här "i stan", men ändå "på landet". Ni förstår kanske vad jag menar.

Det mullras, sprängs och hamras lite varstans. Synd om de människor som oljudet drabbar. Här där vi bor hör vi bara då de spränger. "Tänt var det här" och "eld i  bergen" som min pappa sa, då han sprängde för att dra in vatten hemma hos oss, på Eriksberg, som vårt torp hette och heter.

Då vi vandrar iväg på morgonsidan, mellan halv sju och sju står dessa bilar på rad, eller i kö och väntar på att få börja lasta och köra bort jord, sand och grus. Det var mer än tio stora lastbilar. Undrar vad de har i timmen och vilka avgaser de sprider ut innan de ens har kunnat börja jobba? För mig verkar det vara lite bortkastad tid att stå där och småputtra.

Det ska bli två 16-våningshus med många lägenheter. Precis vid Tuletorget.

Just vid denna byggarbetsplats mötte vi en man som vi ofta stannar och pratar med då han är ute med sin hund. Idag sa han:

"Äntligen fredag, det känns bra".  Han som vi, är pensionärer, men ändå känns det faktiskt så fortfarande.

Dagens citar ifrån Optimistens låda:

Tänk positivt!

Du är vad du tänker.

Nu ska vi ut och iväg.