Jag var igår på pensionärs föreningens årsmöte. Det var trevligt men trevligaste var det att komma hem. Tror att horoskopet om Kräftan stämmer på mig, född i juli och är en hemmamänniska. Min mysing fick sig ett gott skratt då jag kom hem och sa:

"Jag tycker egentligen inte om att vara borta och vara trevlig, det är så jobbigt". Han förstod för han känner mig.

Men i alla fall så kom jag i samspråk med en dam vid kaffet efteråt. Hon presenterade sig och sa att hon hette Marianne.

"Jaha, heter du också Marianne, det blir lätt att komma ihåg", sa jag och tänkte på mitt dåliga minne för namn. Ansikten kommer jag ihåg, men namn, nej.

Hon undrade varför jag sade att jag lätt skulle komma ihåg vad hon heter och jag sa att jag kände en annan Marianne i föreningen som bor i huset bredvid vårt.

"Men" sa Marianne, "det är ju min väninna och vi har känt varandra länge, bodde  båda två i Duvbo i många år. Hon bodde på Björkhagsvägen"...

"Va bodde hon på Björkhagsvägen där har jag och min förra man bott i flera år", sa jag.

Här ser ni en bit av huset vi bodde i då.

Det visade sig att hennes föräldrar hade en villa precis bredvid vår. Då fick jag också förklaringen till varför jag hade tyckt mig känna igen henne då vi möttes på äldre dar igen. Hon var sig lik, men hon kom inte ihåg mig, kanske beroende på att jag har sedan dess gått upp drygt 20 kilo. Då jag bodde där i Duvbo så hade hon flyttat hemifrån men kom hem på helgerna så vi pratades vid ibland då.

Världen är liten. Vi hade villa bredvid varandra för drygt 30 år sedan och nu bor vi i husen  bredvid varandra, fast i lägenheter. Och, inte känt  varandra så väl, utan flyktigt.

Vad är oddsen för det?

Jag och min dåvarande man i villan.

Min katt Topsy som jag hade då. Detta var en av hans favoritpositioner. Han älskade att sitta som en "vanlig människa".

Nu måste vi iväg på en träff.

I morse, fyra minusgrader och uppehåll, idealiskt promenadväder skulle jag kunna tänka mig, men nej.

Bitvis var det som att gå i farinsocker, ljusbrunt och moddigt, två steg framåt och ett steg bakåt, men hem kom vi efter en och en halv timmes vandrande. Nej, nu överdrev jag, det var en timme och tjugo minuter, men jag var så trött då i mina ben.

Vi märker att det är lite färre personer som går runt Råstasjön nu då det är vinter, men en del av våra vanliga "medvandrare", såg vi.

Sedan såg vi något annat också.

Ser ni?

Först två fåglar, sedan en ekorre och längst bak en stor råtta. Alla åt de av mat som snälla människor hade lagt ut.

Nu strax ska  vi iväg till Rissne och SPF årsmöte. 

Ha en bra dag. Undras om det blir till att äta någon semla denna fettisdag?

En liten pojke  bestämde sig en dag för att han ville träffa Gud. Han förstod att det måste vara långt att gå för att komma till Gud, så han tänkte att det nog kunde vara bra att ta med en matsäck. I skafferiet hittade han en påse med bullar som han la ner i sin ryggsäck tillsammans med en flaska hallonsaft. Sedan var han redo att ge sig av.

Ungefär tre kvarter hemifrån fick pojken syn på en park där han stannade till för att vila lite. Han slog sig ner på en parkbänk bredvid en gammal kvinna, som också hon såg ut att vara i behov av en stunds vila.

Pojken bestämde sig för att äta lite av matsäcken, men när han tog fram saftflaskan kom han att tänka på att den gamla damen kanske också var törstig. Hon log stort mot honom när han erbjöd henne saftflaskan, drack en klunk och lämnade tillbaka flaskan.  Hon log ännu bredare när pojken tog fram bullpåsen och så åt de var sin bulle tillsammans.

Resten av eftermiddagen satt pojken och den gamla damen och tittade på fåglarna, drack lite mer saft, pratade om lite av varje och åt bullar. När det började bli mörkt sa pojken hej då och traskade hemåt igen.

Väl hemma möttes pojken av mamman, som tittade på honom och frågade:
*Vad har du gjort idag? Du ser så ovanligt glad ut"!

"Idag har jag ätit lunch med Gud", svarade pojken glädjestrålande. "Och, vet du, hon har det vackraste leendet i hela världen".

Ungefär samtidigt kom den gamla damen hem till sig. I trapphuset möttes hon av en  granne, som inte kunde låta bli att fråga:

"Vad har du varit med om idag som fått dig på så glatt humör"?

"Idag har jag ätit lunch med Gud", svarade den gamla damen lyckligt. Och vet du, han är mycket yngre än man skulle kunna tro".

I morse var det inte många vandrare ute, kanske för att det var nyfallen snö på gångbanorna och plogbilarna hade inte hunnit ut. Men mysingen och jag vi plumsade på och ibland gick det riktigt bra. Men visst, det är svårare och jobbigare att gå i snö.

Vi mötte ju förstås den 88 åriga damen som går varje morgon, dryga halvmilen. Plus några hundägare och ett par joggare.

Sedan fick vi se dessa män. 4 st som stod med långa, stora tubkikare.

De som de tittade på var dessa. Jag räknade till 52 hägrar.

Denna trappa är direkt farlig. Snömoddig och stundom otäck hal och isig. Hoppas att kommunen gör något åt den idag så att det inte händer en olycka.

Vet ni vad ordet "fjaskig" betyder?  Utan att googla.

Jaså, det vet ni. Det var inte dåligt, annars hade jag kunnat förklara det. Jag hörde  ordet i morse på programmet "Ring så spelar vi",  som idag leddes av Sverker Olofsson. Före det så var det kanske 50 år sedan som jag hörde och använde ordet själv. Ordet användes under min barndom i Ångermanland och tydligen så finns det fortfarande kvar eftersom Sverker sa det till och med i radion. Ett dialektalt uttryck.

Oj, vad det har kommit mycket snö, igen. I morse var det till att plumsa. Då jag var ner till vårdcentralen för att ta PK provet, var det lite tungt att gå. Senare då vi gick ut för att hämta 200 sorgebrev vi skulle blada in, etikettera och frankera hade plogbilarna hunnit få rent på några trottoarer. Då var det lättare att gå.

I hissen vid vårdcentralen träffade jag på en dam som tyckte att detta med vinter var jobbigt. Hon var, som många andra, trött på snö och kyla. Jag kunde ju inte hålla med henne, vintern är min årstid. Inte blir det vår ännu heller, det dröjer kanske en månad till. Även till min mans förtret. Häromdagen kom han hem och var så glad:

"Nu är det snart slut på vintern, jag hörde vårfåglarna sjunga och kvittra ute idag".

Vårfåglarna? Undrar vad det kunde vara för fåglar.

Undrar också varför denna spade fanns på gångvägen? Det är ju inte någon snöspade direkt. Och, det var långt ifrån någon bilväg eller bebyggelse.

Någon hade gjort ett sådan fint hjärta på bilen, sin egen eller någon annans, vet ej.

Ser ni två skridskoåkare på Råstasjöns is?

Nu har det slutat att snöa och solen har kommit fram. Här kommer ett äldre par gående, på väg mot Tornparken. /Vi ser allt lite finare ut i verkligheten, inte så tjocka).

I morse 2 minusgrader och det snöade. Sedan har det snöat hela dagen, mer eller mindre, vitt och fint på marken. Enda nackdelen är ju att det är svårt att se om det är några isfläckar under snön.

Jag har hållit mysingen i hand, vid promenaderna, då vi har varit ute. Glömmer inte så lätt den obehagliga känslan häromdagen då jag trillade och inte kunde stiga upp igen.

Detta hjärta höll jag nästan på snubbla över i snömodden i morse, vid morgonrundan.

Lite roligt är det alltid att hitta små hjärtan ute. Glömde bort att titta efter vad det var av för material.

Här har några jobbat rätt så mycket. Paret står där hand i hand. Festligt.

Så sångövning i dag också. Härligt!

Jag har under årens lopp halkat på isiga vägar, eller snubblat och ramlat ändå, till och med en gång inomhus. Inte slagit mig så väldigt illa utan mest blåmärken och sånt, plus brutna revben. Nu de senaste åren, sedan min mysing flyttat in hos mig har jag ramlat ungefär en gång per år, bara.

I december tänkte jag, men oj, jag har inte ramlat en enda gång detta år, märkligt. I slutet på december halkade jag en morgon då vi vandrade runt Lötsjön och ramlade. Så var det årets kvot fylld. Mysingen höll min hand så det gick bra, han höll mig lite uppe så att jag inte ramlande pladask och slog mig inte något.

I går morse då vi var ute och gick var det dags igen. Vägarna syntes torra och fina men en förrädisk isfläck gömde sig vid ett övergångsställe på Tulegatan, jag halkade, mysingen höll i mig så att jag nästan bara gled ner på gatan.  Gjorde illa mig i ett ben, men det var ingenting.  Men, ve och fasa, jag kom inte upp igen. Hur jag än försökte kunde jag inte komma upp på mina fötter. Jag vill lova, det var en mycket obehaglig känsla.

Jag förstår inte, vad är det för fel? Varför kommer jag inte upp då jag ramlar. Är det orken som är slut? Är det konditionen det är fel på? Är det min rygg som inte har någon stadga, eller vad beror det på? Kan någon svara på det?

Nu vågar jag mig knappt ut ensam, tänk om jag ramlar och inte mysingen kan dra upp mig. Det var inte lätt för honom i går, men med förenade krafter lyckades jag komma upp, eller lyckades han få upp mig.

Denna bild är ifrån en annan gång som jag ramlade. Hela ena låret blev ett blåmärke, eller märke i olika färger efter ett tag. Jag tog en liten bild så det inte skulle bli så anskrämligt. Vill ni se eländet, större, så är det bara att klicka på fotot, tror jag.

En lärare i sjunde klass ville för sina elever inpränta vikten av att skaffa sig ett rikt ordförråd:

"Hjälp minnet genom att göra så här".
"Ta ett ord, blunda och säg det för dig själv fem gånger och det är ditt för resten av livet".

En flicka i klassen lutade sig genast bakåt, slöt ögonen och  mumlade lyckligt.

"Göran, Göran, Göran, Göran, Göran"...

God morgon till en, som de säger på Väderleksrapporten, "vacker dag". Jag har lite svårt för detta med att de ska säga att det är en "vacker" dag för att solen skiner. Har svårt att förstå det, för jag menar att en vacker dag kan vara mycket, oberoende av om solen strålar eller inte.

Men, i alla fall, så skiner solen och det är minus åtta grader kallt ute, skönt. Annat var det en dag i förra veckan då det var lite grått, kallare och mycket snö och c:a 50 värnpliktiga som övade här i Sundbyberg.

Jag tyckte synd om mannarna som låg och tryckte i snödrivorna uppe i Tornparken och väntade på en invasion. Och den kom. De sprang förbi här där vi bor, en lång rad med vitklädda, tungt beväpnade karlar.

Denna bild tog jag ifrån vårt fönster. Tre män syns vid huset och några ligger ner med gevären i högsta beredskap, där framför soptunnan.  Det är inte så många som syns här, de var utspridda lite överallt och framför allt uppe i Tornparken, jag såg hur de låg där i snödrivorna, blickstilla, länge länge, i kylan. Förstår inte hur de klarade av det.

Hoppas att ni får en bra dag.