I går morse då vi hade varit ute och vandrat  och satt oss till bords för att äta frukosten, sa mysingen:
”Hör du, vad är det som låter”?

”Det är tystnaden som talar”,  sa jag.

För det var precis så.

Inga ljud utifrån och vi hade inte radion på som vi ofta brukar ha då vi äter morgonmålet. Utan det var knäppt tyst. Skönt!

Jag vet inte, men ju äldre jag blir desto mer beroende verkar jag bli av lugn och stillhet, i alla fall med jämna mellanrum.

Denna bild tog jag i går vid vår morgonrunda, av en bit av Råstasjön.  Som ni kan se så har vi fortfarande snö, is och vinter. Vid vår vandring hade vi sex minusgrader men solen började att titta fram. Mannen här åker skridskor på isen och har också stavar.

Du är så ung som din tro,

så gammal som dina tvivel.

Så ung som ditt självförtroende,

så gammal som dina rädslor.

Så ung som ditt hopp,

så gammal som din misströstan.

När ditt hjärtas innersta kärna är täckt av ett snölager av pessimism och cynism, då är du verkligen gammal. 

Men så länge murarna runt ditt hjärta är nerrivna och ditt hjärta lyssnar till budskapet om skönhet, mod och storslagna ting, eller små nära ting från dina medmänniskor och från det eviga. Då är du fortfarande ung.

Hoppas att vi alla kan ta till vara på denna nya dag som vi har fått och göra det bästa av den.

Nu ska vi strax ut och handla och lite fredagsstädning lär det också få bli.