Vi träffar ofta på våra promenader en dam som vi har lärt känna mycket bra. Hon går varje morgon mer än en halv mil och vi brukar alltid stanna och pratas vid. Vi har, så att säga, som hon säger, blivit hennes vänner.

Vi dryftar allt mellan himmel och jord, nästan. Vi har talat om den kyrka som jag tillhör och där min man sjunger i Huskören så hon har varit där många gånger och tycker att det är en kyrka med stor medmänsklighet och värme.

"Tänk", sa hon till mig, "folk pratar ju med varandra och hälsar till och med på mig som de inte känner, jag känner mig så välkommen där". Sådant är roligt att höra.

Men, det var ju inte det jag skulle skriva om utan det att hon har frågat oss om en man som vi möter och som hon tycker är så sur och butter. "Han ler inte och går surmulet förbi bara", säger hon.

Jag visste precis vem hon menade och vi har hälsat och pratat med den mannen flera gånger efter det. Och, i morse var han rolig då han kom.

"Hej", sa han i förbifarten, "idag skulle man kunna kalla det myggfritt", sa han och log till och med med ögonen. Han menade säkert att det var så kallt så myggorna inte skulle klara sig. Jag tycker om våra morgonpromenader och saknade dom väldigt mycket då jag var sjuk och vi inte kunde vandra iväg. Det beror en del på att vi har så roligt där vi vandrar i den tidiga morgontimman.

Igår var det den Internationella kvinnodagen och jag fick 10 röda rosor av min man. Nja, en sanning med modifikation. Jag fick rosor av min man igår, men det var för att det var Siv som hade namnsdag och det är mitt andra namn.

Ur Optimistens låda:

Hjärtat är lyckligast

när det slår för andra.