Vill gärna delge er något som jag läste häromdagen. Det fick mig att riktigt haja till och tänka efter. Det kanske inte alltid är bortkastad tid då man sitter och tar det lugnt, kopplar av. Det kallas nog att ladda batterierna.

Legenden berättar att lärjungen Johannes tyckte om att föda upp duvor. Det gjorde han även som kyrkledare i hög ålder.

Vid ett tillfälle passerade en av de andra kyrkledarna Johannes där han satt och matade duvorna vid sitt hus.

Vännen hade varit ute och jagat mat till sin familj, och var på väg hem med pilbågen över ena axeln och en fågel i ett snöre hängande från den andra.

”Så här sitter du och fördriver tiden med något så oväsentligt som att mata duvor”, förebrådde vännen Johannes. ”Det finns ju så mycket arbete att uträtta i vår församling”.

Johannes tittade upp och log mot sin vän.

”Jag ser att du har varit och jagat”, svarade han. ”Men jag ser också att strängen i din pilbåge är slapp. Borde du inte ta bättre vara på din pilbåge”.

”Det är precis det jag gör”, svarade vännen. ”Om strängen skulle vara spänd hela tiden skulle den förlora sin elasticitet och då skulle den inte fungera när jag behövde den”.

”Och, jag sitter här och matar duvor”, svarade Johannes med ett leende, ”och låter sinnet slappna av. På så sätt kan jag bättre skjuta tankens pilar när jag behöver det”.

Ett violet hjärta hade någon ritat på den bänk som vi såg i morse, vid Lötsjön. Passar mig bra.