Då vi häromdagen hade avslutat vår morgonrunda och kom hem "på vår gata i stan", såg vi en tjej, cirka 40 år, som stod och väntade vid trottoarkanten. Jag kände igen henne, vi brukar hälsa och prata med varandra ibland, hon bor i huset bredvid där vi bor. Men, nu var det länge sedan jag hade sett henne så jag hälsade och frågade som man gör:

"Hej, det var ett bra tag sedan, hur är det, är det bra"?

"Nej, det är det väl inte", sa hon och började berätta.

Hon hade en dag kommit med tunnelbanan och var lite trött och eftersom hon ibland är lite yr och ostadig så bestämde hon sig för att ta hissen istället för rulltrappan. Hon har färdtjänst, på grund av yrsel, hon har någon skada i hjärnan som hon har fått efter en bilolycka. Hissen kom och hon åkte upp. Då hon skulle stiga ur halkade hon på något som låg på golvet och ramlade så tokigt så att hon bröt vänstra axeln.

En jobbig tid följde, sjukhusbesök operationer och så vidare, det ville inte läka som det skulle.

En dag då hon skulle åka färdtjänst och hade klivit in i bilen startade chauffören för tidigt så hon ramlade ut och landade på sin vänstra axel och bröt den igen. Jag kan bara inte förstå hur det kunde gå till.

Ett tag efteråt skulle hon iväg med taxi igen, det var vinter och halt så hon ropade till chauffören och bad honom komma och hjälpa henne ut till bilen ifrån porten. Det var som sagt halt, chauffören halkade, ramlade på henne och hon föll än en gång på vänstra sidan och bröt upp axeln som hade börjat läka.

Jag hoppas att det var tredje gången gillt, fick inte höra mer för hennes beställda bil kom, en kvart försenad och jag hjälpte henne till taxin.

Detta gav mig mycket att tänka på. Här klagar jag över småsaker, egentligen, och vissa måste gå igenom än det ena än det andra. Måste lära mig att bli mera ödmjuk och tacksam över det jag har.