Efter vår morgonrunda då vi kom hem till vår gata, kom det en söt katt gående emot oss. Svansen rakt upp, hon ville hälsa. Det var ju inget ovanligt med det för sån´t händer ibland på våra promenader, men, då brukar det vara i skogen eller på joggingstråken, men så här inne i stan, på gatan. Denna katt hon ville inte sluta kela, hoppade nästan upp på mig, strök sig emot benen på både mysingen och mig och var helt till sig.

”Äntligen några människor som vill prata med mig” tycktes hon vilja säga.

”Hur luktar du då? Joo, helt OK, snäll”.

”Men, så kom då, vad väntar du på”?

Vi vandrade iväg och hon följde efter, eller gick före rättare sagt. Vi öppnade porten hemma och hon slank in, glad i hågen, kollade bakåt att vi var med och uppför trappan.

Jag följde med henne till första våningen och frågade om det var där hon bodde någonstans, men nej hon vandrade vidare. Tillslut öppnade jag dörren ut till gården, hon ställde sig och kikade, tittade upp på mig och vände och gick därifrån.

Eftersom hon inte verkade bo i huset så släppte vi ut henne på nedre botten igen. Hon stannade utanför och tittade frågande på mig. Men, vad skulle jag göra? Kanske någon husse eller matte letade efter henne. Hon hade inget halsband. Vi har varit ut senare också men, ingen katt.

Hon var så söt. Vit, med brun svans, bruna öron och lite brunt på baktassarna. Blåa ögon.

Hoppas att ni får en trevlig och fin helg.