Igår var det precis 10 år sedan min förra man avled. Den här tiden på morgonen.

Fast jag har det så bra nu så saknar jag honom väldigt mycket. Vi hade ju varit tillsammans i 35 år, gifta 33 år. Då växer man ihop vill jag lova.

Jag kommer aldrig att glömma den dag han lämnade detta jordeliv, det kom så oväntat och blev en chock. Veckan innan hade han fått hög feber, frossa och jag ringde efter ambulans. Han blev inlagd på Karolinska och de tog en mängd prover. Han hade fått någon infektion, men blev så svag, medicinen han fick hjälpte inte. Sedan kom de på att han skulle ha en annan tablett och då gick det åt rätt håll.

Han hade svagt hjärta, pacemaker som hjälpte honom men han var trött, sov mycket och oroligt.

Då han hade legat inne en vecka sa läkaren att han skulle förflyttas till ett ställe för rehabilitering, dagen efter. Samma kväll han fick det beskedet frågade han mig om jag inte kunde ligga kvar hos honom på sjukhuset istället för att åka hem. Han blev alltid orolig då jag skulle åka ifrån honom och var inte lugn förrän jag var hemma. Men så hade han alltid varit, han var rädd att det skulle hända mig någonting på vägen. Men jag skulle ju följa med honom till nya stället dagen efter och ville hem och ordna med en del saker.

Vad jag har ångrat detta. Jag kanske hade kunnat fått legat kvar där, det vet jag inte, men jag frågade inte.

Morgonen efter ringde jag honom. Han hade telefon på rummet och jag brukade alltid ringa på kvällen då jag kom hem från sjukhuset och på morgonen då jag tänkte att han hade vaknat. Men en sköterska svarade och sa att han hade sovit dåligt på natten och var trött. Jag pratade med honom några ord och sa att jag kommer om några timmar då det blir besökstid. Bra, tyckte han.

Efter någon timme ringde sköterskan och frågade om jag kunde komma in på en gång. Vilket jag gjorde, fattade ingenting men tänkte att han skulle åka tidigare till sjukhemmet. Senare fick jag reda på att han var död redan då hon ringde men ville inte säga det till mig i telefon.

Jag frågade vad han dog av, men läkaren visste inte. Fortfarande vet jag det inte. Frågade sköterskan. "Någon var väl hos honom då han dog"? Hon nickade jakande, men var det sant? Vet ej.

Jag tänker ofta. Hur var hans sista timmar och minuter i livet? Led han? Vad hände? Har inte orkat forska, och ingen har hjälpt mig och nu är det väl försent.