Otroligt, egentligen, hur vi människor är. Om det i vanliga fall är alldeles tyst och ingen säger något på en buss eller tunnelbana så börjar var och varannan prata med den som finns i närheten om det händer något oväntat eller märkligt. Jag har varit med om det flera gånger.

I morse åkte jag och mysingen till Karolinska sjukhuset, de skulle kolla min pacemaker. Vi står där vid busshållplatsen och väntar då det kommer upp en skylt om "försening på grund av vagnfel", men ingen ny tid stod angiven. Eftersom jag hade en tid att passa så frågade jag damen bredvid hur länge hon hade väntat för att få en aning om hur länge jag skulle få stå där. Bara den lilla frågan gjorde att vi alla vid busshållplatsen började prata med varandra, om busstider, förseningar och om hur det brukar vara, om hur det skulle vara och om hur det är.

På bussen satt det en dam som betedde sig mycket märkligt. Hon slog omkring sig och pratade hela tiden och var arg som ett bi. Så frustrerad var det länge sedan jag såg någon vara, ibland folk så där. Men, som jag sa till mysingen, hon är ju rödhårig som jag, hett temprament, inte så lätt att behärska sig, tänder direkt, det händer mig ofta, fast kanske inte ute bland folk.

I morgon åker jag och mysingen iväg på en liten biltripp norröver några dagar. Tar ingen dator med mig. Sköt om er och hoppas att ni får ett bra sensommarväder.

Ett hjärta, ser det ut som, nästan, eller hur? Såg det på vår morgonrunda. Låg bara där bredvid gångvägen.