Idag blir det så, bara mysingen och jag för oss själva. Kanske därför jag kallar min man för mysingen. Nej, jag tror inte det. Då vi först träffades och började att umgås så blev det så att jag gav honom namnet Mysingen och han kallade mig för Gosan. Nu är det så att jag kallar honom fortfarande för Mysingen och han säger Älsklingen, Snuttis, Gosis bland många andra namn.

Men i alla fall, lördagen är här, min favoritdag.

Jag vet faktiskt inte varför jag tycker bäst om lördagar men det har jag alltid gjort, vad jag kommer ihåg.

Då jag var barn och gick i skolan var det färre lärotimmar just på lördagar.

Tonåring, då var det just på lördagar som jag var lite fri, kanske att gå ut med någon kompis om det inte var något hemma på jordbruket eller min sjuka mamma som tog min tid.

Nybliven vuxen, ja då var det också så att jag jobbade hela veckan, men lite kortare tid på lördagen. /Innan det gick snett förstås/

Gifte mig och sedan en grabb som gick i skolan, men inte på lördagar utan dessa dagar kunde  vi få rå om varandra lite mera.

Senare i livet, likadant. Lördagarna var den dagen som jag var ledig efter hela veckans arbete, efter den obligatoriska helgstädningen. Söndag då var det ju snart en ny arbetsvecka, eller hur?

Och nu, joo, vi städar på fredagar för det mesta för att ha lördagen ledig, med lite god mat till lunch och även speciellt till kvällen, gör vi lördag till vår dag. Mysingen och jag brukar för det mesta vara hemma då, för oss själva. Förra lördagen var vi visserligen hembjudna på middag hos ett par vänner, så sådant händer ibland även på lördagar men vi brukar försöka att ha dagen för oss själva. Det finns ju sex andra dagar som vi kan umgås med andra.

Men idag är det bara vi!    Låter det själviskt?  Ja, kanske är det så.                                     
          

Vet ni hur roligt det kan vara att sjunga och att sjunga i en grupp?

Vi hade vår första träff för höstterminen i går i vår sånggrupp och det var hur kul som helst att träffas igen efter sommaruppehållet. Men det märks att det är en samling med pensionärer. Den äldsta är 86 och ingen är under 70 år.

Rösterna är inte riktigt som förr, kroppen och orken likaså, men minnet, minnet är det som märks hur tydligt som helst att det inte riktigt klickar så snabbt eller bra.

"Vad var det hon hette nu igen"?

"Vem då, menar du, ja hon du vet, vilket namn har hon nu igen"?

"Jo, men du vet den som höll ihop med, han du vet, oj, detta med namn".

Så kan det låta men skratten blir ju desto flera.

Vi sjöng bland annat Idas äldrevisa, för att värma upp oss lite. Samma melodi som Idas sommarvisa.

Vi ska inte tro vi blir yngre fast stundom man känner det så.

Man blir bara tyngre och tyngre och svårare får man att gå.

Man ska inte tro man blir längre för krymper det gör man ändå.

Man ser bara sämre och sämre och tänderna dom blir så få.

Man hör inte göken i skogen och det tycker vi är så trist.

men visare blir man och mogen och tid är ej längre nå´n brist.

Man tar varje dag som en gåva och gör det man helst vill ha gjort.

så åldern är bra vill jag lova, fast man inte springer så fort.

Och tänker det gör man så sakta och stundom så tänker man om.

Men rynkorna, dom får man vakta vi glömmer dem så småningom.

Och håret det kan man ju färga och tänderna skruvar man på.

Mot tiden man kan sig ej värja. så nu ska vi leva och må!

Det är inte alla äldre som gillar denna text, men jag tycker att den är rolig, det är ju på skoj. Och ålderdomen drabbar oss alla om vi får leva och ha hälsan.

Lev väl!

Här får ni ett guldhjärta, vi hittade det på en av våra promenader.

Måndag ny vecka, skulle jag just skriva då jag kom på att det var tisdag idag. Måndagen försvann för mig i flimmer och ledsamheter. Men nu en annan dag.

Solen försöker att komma fram ur molnen och dimman,  det är cirka 15 plusgrader, inget att klaga på tycker jag.  Några kvällar sedan så såg jag en annan av himlens vackra ljus, månen.

Det var fullmåne så jag tog en bild ifrån vår balkong.

På denna suddiga bild kan man i alla fall se skimret runt månen. Nja, jag skulle inte vilja flyga dit.

Igår kväll såg vi en mängd stora polisbilar utanför vår hus och vid rondellen. Undrade så vad det var som hade hänt men så hörde vi någon hålla tal och kände igen rösten.

Jag räknade till nio sådana här stora bilar. Det kunde ha varit fler och var det säkert också på andra sidan om parken, för det var på Tornparken det hölls ett valmöte. Ni kan säkert gissa vilken som talade där, eller? Tänk på mängden bevakning bara.

Jag och mysingen var ute och åkte tunnelbana häromdagen. För min del gör jag det inte dagligdags nu för tiden men ibland händer det att jag måste. Det är nämligen inget jag tycker om.

Tåg, bil, buss, spårvagn, moped, motorcykel, båt, flyg och sist kommer tunnelbana. Det är ungefär i den ordningen de kommer, transportmedlen, om jag ska tala om vad som är bäst respektive sämst, eller kanske inte sämst men det jag gillar minst.

Vet inte vad det beror på men kanske instängdheten där jag varken kan se omgivningen eller naturen. T-banan går för det mesta genom tunnlar och flyget är uppe bland molnen. Ja, så är det, där är förklaringen, har inte försökt att analysera det tidigare så jag har inte vetat varför. Det är ju förstås en logisk förklaring, vilket också bestyrks av det att jag inte tycker om att åka bil i tunnlar. Även där, ingen utsikt.

Men här är det utsikt. Där på bänken satt jag häromdagen och njöt.

Ta bilder är ibland så svårt.

Det är så vackert att titta på men fotot visar inte samma skönhet som i verkligheten.

Nästan ute på öppet hav.

Fyr som verkligen gör sitt jobb. Ser ni den vackra segelbåten till höger, tremastad bark, maffig.

En bilfärja fick jag också i kameran.

Små och stora båtar.

Höll på att glömma. Det jag frågade om i förra inlägget. Det var en bod och i den stod en gammal transformator. Det var länge se´n jag såg en sådan.

Så där ja, nu är jag här igen. Jag får vänja mig vid att det inte går att blogga alla dagar, ej heller varannan dag, utan jag får ta dagen och tiden som den kommer. Roligt om ni mina bloggvänner ändå är kvar. För, det är inte bara roligt att blogga det är hur roligt som helst att få bli läst och kommenterad och att läsa om vad bloggvännerna gör och tänker.

Ja, min och mysingens resa ska jag kanske återanknyta till så att det kommer på pränt, om jag säger så. Jag skulle önska att ni alla hade en "mysing" som min, som lägger upp en resplan, med inbokade hotellrum, om det behövs, sevärdheter i stad och på landsbygd, museér och annat som har lite nostalgianknytning. Så sätter vi oss i bilen, kopplar in min födelsedagspresent, en ny GPS och ger oss iväg.

Denna vägskylt skulle behövas på många ställen. Ser ni att katten kröker rygg. "Våga er inte hit, dumma bilar"!

På ett ställe där vi åkte kom det en gåsfamilj gående över vägen, mysingen saktade in och de försvann ner i diket mot vattnet till och mysingen gasade på. "Sakta ner, snälla" sa jag, "det kan ju finnas flera gäss som ska över". Han gör oftast som jag säger, så foten på bromsen och vad ser vi precis då framför bilen, en katt som låg på vägen. Den steg upp och linkade iväg, verkade som om den hade gjort illa ena bakbenet. Hade den kanske blivit påkörd av en annan bil eller hade bara benet somnat till? Vet ej, katten försvann och jag hann inte fråga.

Den här skylten kommer jag inte ihåg var jag såg? Usch, att minnet ska vara så kort. Det måste ha varit en klok man eller kvinna som har sagt så, kanske en uppfinnare.

Toalett, tror ni eller?

Men nej, inomhus fanns denna apparat, dörren var nämligen olåst så vi kikade in. Undras vad det är för en lustig pryl och vad den används till?

Ojoj, mysingen ropar, vi ska iväg ut. Jag får återkomma för att hälsa på hos er.

Borta bra men hemma bäst.

Visst är det märkligt. Före en resa så planerar och längtar man och tycker att det ska bli hur skoj som helst och det blir det också, för det mesta. Bara att se något nytt, berikar. Men ändå. Att sätta nyckeln i låset hemmavid, komma hem igen, är underbart. Denna gång var vi inte borta en hel vecka ens, men det var skönt att ligga i sin egen säng igen och sova. Jag tycker att min säng är bäst, lagom hård och lagom fast och lagom bred.

Här kan ni se var ordet "lagom" har sitt ursprung. En bild som jag tog under vår resa.

Den skylten fanns där ett stort antal ölburkar hade sparats. Närmare bestämt 22.000 burkar fanns uppradade och uppstaplade. Det gick inte att få med alla på en bild, de fanns överallt i rummet. Jag har smakat öl någon gång, men tycker inte att det är gott.

Mannen som har samlat dessa och donerat dem till museumet heter Kai Hansen.

Lite historia om samlaren. Jag tog en bild så slapp jag lägga allt på minnet.

Som sagt, vi hade en fin resa, inte mycket till regn och lagomt med sol, moln och plusgrader.

Orter vi stannade vid, eller reste till. Frövi, Karlskoga, Grums, Kristinehamn, Sunne, Hagfors, Ludvika, Borlänge, Långshyttan, Hedemora, Norberg och Sala. Alltså, vi var mycket i Värmland och Dalarna.

Det som det inte blev mycket av på vår resa det var promenader, så det var trevligt att vandra ut i morse, runt sjöarna här som vanligt och hälsa på, eller pratas vid, med några av våra morgonbekanta.

Nu en del att ordna. Kanske kommer det flera bilder de närmaste dagarna.