Lördagen är för många en ”äntligendag”.

Äntligen är arbetsveckan över.

Äntligen får jag koppla av med familjen.

Äntligen kan jag träffa min käresta.

Äntligen har jag tid för mig själv.

Känner ni igen er? Det är många som har lördagen som en dag att se fram emot och det kan börja redan på måndagen, eller kanske på söndagen.

Ska man tycka synd om dessa personer?

Har de så tråkigt alla andra dagar att helgen blir som en liten oas.

Nej, jag tror inte det. Ja, det finns ju ingen regel utan undantag, men i stort sett.

Att ha något att längta till, att se framemot, det är en gåva. För det betyder att man har ett liv, och det tycker jag är värdefullt.

Temperaturen har fallit, bildligt talat och även på riktigt. Denna låg på vår promenadväg, hur den har kommit dit kan man bara gissa sig till. Det verkar finnas många slarviga människor i vår Herres hage.

Jag såg några helt underbara hundar ute en dag.

Här, där jag bor verkar var och varannan ha hund. Men nu var det inte bara en hund utan flera.

Först kom en ung kvinna rastande fyra hundar. En schäfer, en labrador, en pudel samt en som jag inte vet vilken ras, någon blandras. På långt avstånd såg jag pudeln stanna och göra ifrån sig, damen plockade upp,. Då de kom närmare mig var det labradorens tur, damen plockade upp. Men då hon gjorde det hade hon inte koll på att hennes flock spärrade vägen för mig, med hundbanden. Jag är inte rädd för hundar men har blivit biten av en, därav känner jag en viss respekt för obekanta hundar. Så jag stannade snällt och väntade tills damen hade "plockat" färdigt. Så lyfte hon blicken och fick syn på mig där jag stod och bidade min tid.

"Oj, då", sa hon.

Ja, vad kunde hon annars ha sagt. Inte mycket, kanske förlåt. Men mig gjorde det inget, jag hade inte bråttom.

Det finns flera hunddagisar här i närheten av där vi bor. Heter det förresten så, hunddagis? Dagis har ju övergått till att vara förskola.

En manlig ledsagare hade inte mindre än fem hundar, eller var de kanske sex stycken. Vilken pli han hade på dom, de lydde direkt, fantastiskt roligt att se. Det som jag uppskattar mest då dessa, ska vi kalla dom "skötare", kommer med sina många hundar är att ingen av hundarna skäller. Annars kan det ju vara ett rysligt gläfsande på små hundar, men inte dessa, de småspringer så lätt och enkelt bredvid de stora och verkar att må bra. Då njuter jag.

Denna bild har jag tagit vid ett annat tillfälle.

Min ena systers sons ena hund. Bilden tog jag för några somrar sedan. Helt underbar hund.

Oj så mörkt det var i morse. Vi vandrade ut fem i sex, ingen biltrafik, inga motionärer och inget regn. Men, månen lyste, den var nästan full. Inga barn på väg till skolan. Vi går nämligen ofta förbi ett par förskolor och en annan skola och det brukar vara liv och rörelse.

På tal om barn så läste jag några tankar ifrån några kluriga småhjärnor.

ÄR DET BÄTTRE ATT VARA SINGEL ELLER VARA GIFT?

Det är bättre för tjejer att vara singel än vad det är för killar. Killar behöver någon som plockar upp efter dem. /Anna, 9 år

Jag får huvudvärk då jag tänker på sånt. Jag är bara ett barn. Jag behöver inte sånt krångel. /Adam, 7 år

HUR BESTÄMMER MAN SIG FÖR VEM MAN SKA GIFTA SIG MED?

Du måste hitta någon som tycker om samma saker. Om du till exempel tycker om sport, ska hon tycka om att du tycker om sport, och ge dig chips under tiden. /Emil, 10 år

Ingen bestämmer sig förrän de växt upp. Gud har bestämt det långt innan, och tids nog inser du vem du får dras med i resten av livet. /Helena, 10 år.

Den där Emil, han är verkligen framåt på sitt sätt och vet vad han vill, nämligen ha någon som passar upp på honom.  Det är verkligen intressant att försöka förstå vad som rör sig i de små huvuden. Mycket lär de sig av oss vuxna, ja nästan allt, tar efter på sitt sätt. Så det är viktigt att vi föregår med gott exempel.

Här några andra tankar ifrån små  barn.

Regn och åter regn, det riktigt öser ner och blåser.

Bilden tagen i morse innan det hade ljusnat. 

Så vet ni vad? Jo, i morse gick vi inte ut på någon promenadrunda som vi alltid brukar göra om inte någon av oss är sjuk förstås. Vi tar ju promenader i ur och skur, men eftersom vi ska till sångövningen nu på förmiddagen så ville vi inte bli alldeles dyblöta innan.

Annars? Livet rullar på och det är härligt att få leva.

På tal om att rulla. Skönt att vi inte hade ett sådant väder som i dag, i förrgår, för då var vi ute på en liten Ålandskryssning med SPF. Vi brukar ibland följa med på deras resor.

Inga stora vågor som synes.

Vi åkte buss till Kapellskär och sedan var det bara att sitta kvar i bussen som åkte upp på färjan. Vi var inte så många resenärer, men vi hade det trevligt. Ser ni mig här? Vi sitter och äter lunch.

 
Denna gång tyckte vi att det skulle vara intressant för det var en författare som skulle hålla föredrag. Och, det gjorde hon med den äran. I en timme pratade hon, utan manus, om sitt liv och sina böcker. Katerina Janouch, född i Prag men kom som ung, med sina föräldrar till Sverige. Det blev en mycket innehållsrik och trevlig stund. Vi satt alla som klistrade och lyssnade till hennes berättelse om med och motgångar under sitt, nu femtioåriga liv.

Jag beundrar och är "lite avis", de som kan prata inför stora samlingar och gör det helt löst och ledigt. Vilken gåva.

Ja, vad ska man säga. Är det inte det ena så är det, det andra. Är det inte så det sägs?

Men, det kanske inte är så mycket annat att vänta? Vaddå så mycket annat att vänta, det är det visst det. Många fina friska dagar framför oss med sång och glädje. Inte ska vi väl dra ner rullgardin så där bara? Upp med hakan och se framåt. OK.

Idag ingen ute promenad, vi har endast varit till SPF lokalen. Mysingen skulle lämna protokoll han skrivit, för underskrift och så måste han laga deras skrivare, de ringde igår och sa att den inte fungerade. Men, det gör den nu.

Stjärnorna skriker inte,

blommorna skriker inte, träden skriker inte.

Det är bara det plågade och oroliga hjärtat, som skriker med

allt högre decibel.

Så står det i en bok med ordspråk som jag har. Kan ligga något i det.

I samma bok står det:

Sorgen har en broder på jorden,

som heter Tröst och en syster i

himmelen, som heter Guds Frid.

Önskar er en bra dag med en sann liten barnhistoria.

Pappa och Bosse var på väg hem från ett möte i kapellet.

"Pappa, tävlar dom i församlingen om att vara bäst på att be"?

"Neej, varför tror du det"?

"Jo, för när nån har bett riktigt länge så ber en annan ännu längre, och pastorn sa ju idag att farbror Eriksson leder i bön.

  
Detta såg vi på en trottoar en morgon.