Jag känner mig som katten till höger, trött och sömning, men efter frukosten kanske jag mer liknar katten i mitten.

Häromdagen åkte mysingen och jag iväg för att införskaffa ett par stolar som kan användas då vi sitter vid datorn. De vi hade var gamla, en var trasig, en var upphittad i en container. Men, nu har vi nya, de kostade drygt 600:- för båda två, otroligt billigt. Kanske inte världens  bästa eller snyggaste men de duger till oss.

Då vi hade handlat klart och gick och tittade runt lite kom mysingen och jag ifrån varandra som det så lätt händer då man tittar på saker.

En ung man som jobbade i affären kommer fram till mig där jag, förmodligen står och irrar med blicken".

"Kan jag hjälpa till, söker du något"?

"Ja, jag söker min man", svarade jag.

"Då ska vi se", sa han, "jag tyckte att jag såg honom där bakom hyllorna, ja titta där är han".

"Tack så mycket, det kallar jag service".

Förstår fortfarande inte hur han visste vem min man var och hur han kunde veta var han ungefär var. Har de så´n koll i affärerna vad vi gör och var vi är?

Alla fick ju sig ett gott skratt men jag skämdes nästan. "Ja, jag söker min man". Vad hade biträdet med det att göra. Att jag sa så berodde på att jag inte kunde ljuga. Kunde ju inte säga att "nej jag söker ingenting" det skulle ju vara en lögn. Han fick ju en rolig histora att berätta då han kom hem.

"Tänk i dag på jobbet var det en gammal tant som jag fick hjälpa till att hitta sin man, de stackarna hade kommit ifrån varandra, inte lätt att bli gammal".

Ibland undrar jag starkt vad andra tänker om mig då de ser mig ute i vimlet.