Dessa två veckor som jag har varit inomhus och inte orkat göra någonting har jag försökt att gå igenom min dator och  se om något kan rensas och vad jag vill ha kvar.

Bilder, jag har en oändlig massa bilder som jag har tagit och som bildligt talat bara ligger och skräpar. Det kommer att ta lång tid att få ordning på dom. Ja, ordning är det, jag har gjort iordning olika grupper, prydligt och med namn men det är många som inte är något att ha kvar. Det är bara så svårt att bestämma sig.

Men i alla fall, till saken. Bland mina dokument så hittade jag denna dikt som jag skrev då min mysing flyttade hem till mig, måste vara 8 år sedan, kanske. Undrar varför den är kvar. Slarv förstås.

Tänk att vi vågat språnget har

att flytta ihop på gamla dar.

Tror att allt detta är rätt.

finns nog inget bättre sätt,

då vi tillsammans vill vara.

Ja, jag säger då bara,

önska oss lycka till

och att livet blir som vi vill

eller att vi i alla fall får

leva lyckliga många år.

Vi är ju bara sextiofem

inte dags att hälsa hem

Ta varje dag som en gåva.

det får vi oss båda lova.

Det där med att ta varje dag som en gåva blir ännu mera sant och påptagligt om man blir sjuk och krasslig. Tänk så mycket det betyder att få ha hälsan. Att kunna stiga upp varje morgon, se en ny dag och göra det bästa av den. Är man ung och frisk så går tankarna kanske inte så ofta i dom banorna.

Så här såg vi ut då. Eller, vi hade bott ihop i ett år då den översta bilden togs. Det syns att åldern har tagit ut sin rätt. Här är vi fortfarande rätt så "unga". Det var också innan mysingen hade bantat bort cirka 15 kilo. Den undre bilden är cirka 2 år gammal.

kk