Lördag, bästa dagen på veckan, Alla Hjärtans Dag denna dag och fredagen den trettonde har varit, vi har varit ute och gått i en och en halv timme, flimret jag hade igår natt och på förmiddagen igår är borta, jag har min mysing och han mår bra. Det är många saker att glädja sig över och vara tacksam för, och, det är jag verkligen.

Igår var vi bjudna på fest hos goda vänner, fick god mat, gott att dricka och trevligt umgänge. Det  blir ofta att vi sådana gånger börjar att prata om hur det var förr, hur det var då vi jobbade och det är intressant och man pratar kanske mer än vanligt. Och, skrattar, så skönt det är att få skratta.

På tal om att skratta så kanske ni också kan göra det åt dessa historier.

Chefen till sin sekreterare:
"Bravo, fröken Jonsson, det här är det tidigaste som ni någonsin har kommit försent"!

En annan chef morrade:
"Om ni inte jobbar undan bättre så måste jag se mig om efter en annan flicka".

"Oh, så snällt", sa tjejen, "jag tycker också att det behövs extra hjälp".

Den här historien är gammal, men ändå.

Det var en äldre man som för första gången skulle läggas in på lasarettet. Efter det obligatoriska badet frågar sköterskan:
"Har ni pyjamas"?

"Nä, doktorn sa att det var blindtarmen".

Det är inte lätt alla gånger att inte förstå.

Trevlig Alla Hjärtans dag önskar jag er som tittar in till mig.

Hemmet är den plats där man vet vad

pyttipannan är gjord av.

Undrar varför den meningen kommer upp i min hjärna. Helt obegripligt, men jag måste ha läst den nyligen. Kanske att den fastnade för att den är sann. Vad vet jag. Inte får vi pyttipanna idag heller, utan det blir pannkaka, fast utan hjortronsylt som är lite av min favorit.

Igår då vi var ute och gick på Sturegatan kom det en ung tjej med en barnvagn ut ur en port och framför en liten söt tvååring som stannade mitt på trottoaren så jag stannade till för att inte vi skulle krocka. Hon tittade upp på mig och sa "tack".

Kan ni tänka er? Inte ens äldre barn eller tonåringar gör så. De bara ser ut som om här kommer jag, flytta på dig. De kan obekymrade gå tre i bredd med  barnvagnar. Jag blir så glad då det finns föräldrar som uppfostrar sina barn, det ger mig hopp om framtiden. För, barnen är vår framtid.

Vad har hänt annars? Vi har varit på årsmöte SPF, övat i sångkören, varit lite sociala fast det inte är vår starka sida precis.

Fick ett par bilder som min väninna i Sollentuna hade fotat igår. Ni ser vi har fortfarande gott om snö.

Kaprifolen är tidig.

Men, träden har satt på sig varma sockor.

Ha en bra dag alla mina bloggvänner. Vi ska strax iväg.

Har ni hört den historien?

Ett par som hade kommit överens om att bara ligga med varandra på dagar som hade ett R i namnet. Alltså, torsdag, fredag och lördag.

En tisdag ville gumman ligga med sin man men gubben sa:

"Inte idag, det är ju tisdag".

"Jo, kom nu, det är tirsdag".

Två äldre vänner möttes.

 "Är du olycklig gift, gamle vän"?

 "Jojo, nog är det så allt.”

 "Var lärde du känna din hustru?"

 " Lärde känna! Om jag lärt känna henne hade jag naturligtvis inte gift mig med henne".

Helge är inkallad och står på post. En varubil dyker upp och Helge skriker

”Halt"!!  Bilen stannar men Kalle vet inte vad han ska ta sig till med den.

”Handla karl", skriker vaktchefen.

"Jaja, får jag två hekto av den där osten som ligger till vänster".

En solig dag och vi har varit ute och gått, ömsom halt, ömsom bra underlag. Bra att vi hade satt på oss broddarna.

Ni kan kanske se att det syns halt på promenadvägen. Det varierade mycket så det gällde att se upp. I morse hände samma sak som också hände häromdagen. Vi gick som vanligt och jag kände att jag måste hålla mysingen i handen och tog hans hand, gick några steg och halkade. Hade ramlat pladask, tror jag, om jag inte hade haft stöd.

Ett bildbevis på att solen håller på att ta sig upp.

Just nu strålande sol ute och någon enstaka minusgrad.

I morse var det minus 5 och vínden kändes isande.

Då vi hade kommit en bit på väg, på vår morgonpromenad, hörde vi en man ropa obegripliga ord långt bort. Jag tänkte att det var någon som ropade på sin hund så vi fortsatte. Men ropen fortsatte också, så vi stannade. Då såg vi en yngling, lättklädd i vinterkylan, utan ytterkläder, som ropade:

"Har ni sett en svart skinnjacka"? Det hade vi ju inte. Han vände och fortsatte muttra och skrika. Det fanns nästan inga människor ute för klockan var bara kvart över sju, tidigt en söndagsmorgon, nästan alla sover.

Detta har jag tänkt på sedan.

Hade han lagt ifrån sig jackan och sedan gått vidare utan den? Hade han blivit rånad? Var han kanske inte riktigt frisk? Vi kunde inte se honom så bra för han avvaktade liksom och sedan vände han.

Det är så jobbigt att möta någon som inte mår bra och som kanske har det svårt. Vill så gärna hjälpa om jag kan. Men samtidigt så vet jag ju inte. Det finns så många påverkade personer, kanske av tabletter, eller sjuka som inte drar sig för att dra kniv eller något annat, i sina, kanske omtöcknade tillstånd.

Ni hör att min hjärna satte igång och arbetade. Hade vi kunnat göra något?

Vill visa några bilder som min mysing tog i morse.

En snögubbe.

En snögumma.

 Det syns tydligt att detta är en gumma. Ovanligt med gummor eller tjejer av snö. Riktigt bra skulpterad med bröst samt armarna i sidorna.

I kväll kl. 17.00 är det allsång, körsång och duettsång i "vår" kyrka.

Förmaksflimret har hållit på sedan halv fem igår eftermiddag så jag vet inte om jag orkar gå dit.  Men, jag får se. Flimret kanske lämnar mig snart, hoppas verkligen det.

En bild av kyrkan.

Bild från andra sidan. Som ni kan se så är det inte många meter till tunnelbaneingången. Det är Sundbybergs Centrum så ni är hjärtligt välkomna dit, om ni kan och har lust.

Denna bild tog mysingen i förrgår.

Här ser ni ett fotografi av Huskören också. Min man står längst bak, han är ju rätt lång.

Jag lovar, det blir mycket vacker musik och sång.

Fortfarande mycket med snö, förrädiskt underlag ibland. Minus fyra grader. Vi tog en liten runda i morse.

Innan det hade ljusnat.

Igår var vi och lärde oss lite om muskler och om att äta rätt. Mycket informativt och nyttigt.

Har funderat på en sak.

Ska det vara så svårt? Är det bara jag som inte kan öppna förpackningar? Förr har jag inte tänkt så mycket i dom banorna men efter det att min man kom in i bilden har det blivit annorlunda.

Så fort jag ska öppna något så säger han att det där gör jag. Ja visst, för jag sliter upp och fort ska det gå. Med den påföljd att det blir fel och det har han lärt sig under dessa år som vi har bott ihop.

Härom morgonen t.ex så skulle jag öppna ett havregrynspaket, min man var ute och skottade av snön på bilen så jag försökte själv. Fel, ja visst, jag hade öppnat ifrån fel sida. Ett litet märke som jag inte hade sett visade hur det skulle vara. Men det blev öppnat, jag kunde koka gröten, men då han kom in så  gick han bara och hämtade klistret och lagade där jag hade dabbat mig.

Men skam den som ger sig. I morse var det filmjölkspaketet som var oöppnat. Tänkte just ropa på min man men tänkte som så. "Gör jag det mycket sakta, läser var det ska öppnas och tar det lugnt så ska jag väl klara av det".

"Vänta, jag ska hjälpa dig", säger min man, precis då jag hade fått upp paketet. Och, kan ni tänka er, det blev helt rätt denna gång.

Plus till mig, tycker jag i alla fall, väl medveten om att det är jag ensam om att tycka. För alla andra verkar detta vara en barnlek.

Nu ska vi strax iväg och sjunga. Ha en finfin dag och se upp, eller ner, så att ni inte halkar och ramlar.

Full vinter har vi fått. Det har snöat i flera dagar och gör så fortfarande. Det har inte varit något riktigt ymnigt snöfall, så där vackert som det kan bli, utan mera som snödugg. Finns det ordet? I motsats till duggregn alltså? Eller är det ett eget påhitt ifrån mig? Min man säger att jag hittar på så många egna ord och det är nog sant.

Den här bänken står nästan precis utanför vår port.

I morse då vi gick ut med återvinningssoporna stod det en personbil där med motorn i gång och två unga människor stod och lyste med ficklampor in i de små hålen på containerna. Då vi var klara stannade vi och tittade på en flätad stålkorg som stod på en stol. Tjejen kom direkt fram och sa: "den där är vår". Ja, vi hade inte tänkt ta den som hon tydligen trodde.

På det viset kom vi i samspråk och det visade sig att det var ett ungt par, cirka 25 år kanske, som åkte omkring och sökte efter saker de kunde ha användning av. Båda jobbade på en återvinningsstation. De var hur trevliga och gulliga som helst fast de såg lite "annorlunda" ut. Hon hade "järnskrot" i  hela ansiktet och då menar jag hela.  Det var ringar eller nitar, ett 20-tal var det säkert. Helt otroligt. Kanske lite återvinningssaker, men så många, hur gör hon då hon tvättar ansiktet, det måste ju göra ont?

Det visades sig att hon tog tillvara saker som hon sedan gjorde något av, var tydligen duktig och kreativ med sina händer och hon fick en hel del tips, för min man kan ju en hel del om antika saker.

De sa också att de har upptäckt att människor slänger så mycket som är värdefullt. Killen berättade att han hade hittat en säck en gång och där i fanns det många saker av guld. Kanske en lönsam bransch detta.

Nu strax ska jag gå ner till vårdcentralen.

Ha en bra dag.