Jag är så lessen.

Fick ett samtal ifrån min väninna Karin igår. Hon ringde ifrån Danderyds sjukhus akut. Hon är över 85 år och sjukhus är rätt så främmande för henne, eftersom hon har varit så frisk. Hon har högt blodtryck och ont i kroppen av slitna leder och skräp. Brutit höften en gång gå grund av att skelettet är försvagat. Men, hon klarar sig själv utan hemhjälp och tar sig fram med rullator eller käpp.

Jag blev därför rätt så rädd då hon ringde från akuten. Hon hade blivit yr på morgonen hemma och kunde inte klara sig själv så hon ringde ambulans och åkte in. Röntgen av huvudet och andra prover visar inga fel. Hoppas att jag får höra vidare idag. Hon skulle ligga inne för observation några dagar, hade ännu inte fått något rum.

Hon bad mig då hon ringde att jag skulle kontakta hennes dotter, som bor i Stockholm också, och be henne att åka hem till Karin för att ge katterna mat och sköta om dom.

"Varför ringer du inte själv till dottern"? frågade jag."  "Jag pratar inte med henne nu, hon är bara så jobbig", svarade Karin.

"Men din son då, som kom till dig i morse för att sova på dagen, han jobbar natt, kan inte han ringa dottern"?

"Han"?

"Vet du vad han sa i morse då jag sa hur det var"? "Gå och lägg dig så går det över"

"Nej jag måste till sjukhus". Då Karin säger så är det kris, hon är så rädd för att hamna på sjukhus.

"Jaha, jag går och lägger mig", muttrade han.

Jag ringde ju så klart till Karins dotter och fick direkt ett surt "Varför ringde hon till dig och inte till mig"?

Det blev många turer i samtalet som jag ska bespara er ifrån, men till slut så sa jag "att det är ju synd om katterna om de måste vara ensamna utan mat och tillsyn i flera dygn, du måste tänka på dom i alla fall".

Hon upprepade som ett mantra: "varför ringer hon inte själv, varför ringer hon dig"?

Nu har jag fått det eländiga förmaksflimmret, återkommer till er.