Idag är det 5 år sedan Lottie avled. Alldeles för tidigt, hon var bara 55 år. Jag tänker ofta på henne och den korta tid vi fick känna varann.

Vi blev "bekanta" genom bloggen och det dröjde inte länge förrän vi träffades. Den första träffen var här i Sundbyberg på en lunch. Hade alltid mycket att prata om och trivdes ihop. Hon var en sådan glad och positiv person. Fast hon hade haft en tuff barndom och även i vuxen ålder haft en hel del besvärligheter spred hon glädje och trivsel omkring sig.

Efter det första mötet blev det flera och hon var hos oss många gånger och vi var också hem till henne. Hon firade julafton med oss, vilket var mycket trevligt.

Lottie var en levnadsglad medmänniska. Glömmer aldrig då vi hämtade henne på Karolinska efter en operation och skulle skjutsa hem henne. Hon var trött, hade lite ont, men sken som en sol då vi kom.

Bilden tog jag hemma hos oss, 2008. Saknar denna solstråle mycket.

Hej hopp här är jag, igen.

Hjärtflimret borta, höll i sig 14 timmar denna gång, men nu puts väck. Ni kan inte ana vilken skillnad det är på orken, lusten, ja allt blir bättre och ljusare.

Karin fick komma hem igår. Yrsen försvann och hon spydde ju i två dagar, det är Ok nu, hon verkar som vanligt fast lite tröttare. Jag blev ju rädd att hon hade fått en hjärtattack, men som tur var så var det inte så. Proverna var bra utom blodtrycket och något i nacken, men hon ska till sin vanliga läkare för uppföljning, det känns bra.

Gerd och Saras operationer har gått bra och vi får vara tacksamma och bara se framåt med tillförsikt.

Mysigen och jag tog en promenad i morse, det var kallt, lite blåsigt men ack så skönt. Minus fyra grader.

Ett litet hjärta mötte oss också, fast det satt på en mössa som satt på en stolpe.

Jag är så lessen.

Fick ett samtal ifrån min väninna Karin igår. Hon ringde ifrån Danderyds sjukhus akut. Hon är över 85 år och sjukhus är rätt så främmande för henne, eftersom hon har varit så frisk. Hon har högt blodtryck och ont i kroppen av slitna leder och skräp. Brutit höften en gång gå grund av att skelettet är försvagat. Men, hon klarar sig själv utan hemhjälp och tar sig fram med rullator eller käpp.

Jag blev därför rätt så rädd då hon ringde från akuten. Hon hade blivit yr på morgonen hemma och kunde inte klara sig själv så hon ringde ambulans och åkte in. Röntgen av huvudet och andra prover visar inga fel. Hoppas att jag får höra vidare idag. Hon skulle ligga inne för observation några dagar, hade ännu inte fått något rum.

Hon bad mig då hon ringde att jag skulle kontakta hennes dotter, som bor i Stockholm också, och be henne att åka hem till Karin för att ge katterna mat och sköta om dom.

"Varför ringer du inte själv till dottern"? frågade jag."  "Jag pratar inte med henne nu, hon är bara så jobbig", svarade Karin.

"Men din son då, som kom till dig i morse för att sova på dagen, han jobbar natt, kan inte han ringa dottern"?

"Han"?

"Vet du vad han sa i morse då jag sa hur det var"? "Gå och lägg dig så går det över"

"Nej jag måste till sjukhus". Då Karin säger så är det kris, hon är så rädd för att hamna på sjukhus.

"Jaha, jag går och lägger mig", muttrade han.

Jag ringde ju så klart till Karins dotter och fick direkt ett surt "Varför ringde hon till dig och inte till mig"?

Det blev många turer i samtalet som jag ska bespara er ifrån, men till slut så sa jag "att det är ju synd om katterna om de måste vara ensamna utan mat och tillsyn i flera dygn, du måste tänka på dom i alla fall".

Hon upprepade som ett mantra: "varför ringer hon inte själv, varför ringer hon dig"?

Nu har jag fått det eländiga förmaksflimmret, återkommer till er.

En föreläsare skulle undervisa om ämnet stress och inledde sin lektion med att hålla upp ett glas vatten.

"Hur tungt tror ni att det här glaset är"? frågade han.

Många slängde ur sig en gissning och svaren blev allt mellan 100 g och 500 g.

"Det är visserligen sant att glasets exakta vikt är 371 g", sa föreläsaren. "Men det är inte det viktiga i sammanhanget, det viktiga är hur länge jag håller glaset. Om jag håller det i en minut så är det inga problem. Om jag håller det en timme, så kommer min arm att värka. Om jag tvingades hålla i det en hel dag, skulle ni antagligen få tillkalla ambulans. Vikten är densamma, men ju längre jag håller glaset, desto tyngre blir det".

Föreläsaren ställde ner glaset, innan han fortsatte.

"Om vi bär omkring på våra bördor hela tiden, så kommer de förr eller senare att ha blivit så tunga att vi inte klarar av att bära dem längre. Om vi aldrig slutar tänka på jobbet, eller alla måsten, kommer den arbetsbördan bli oss övermäktig. Därför måste vi kunna släppa jobbet, eller det som tynger oss. Och, om vi aldrig tillåter oss att slappna av och njuta en stund, därför att vi oroar oss för en sjuk anhörig eller en som behöver hjälp, då kommer det att bli oss övermäktigt. Vilka bördor du än bär på, sätt ner dem en stund och vila innan du fortsätter. Det märkliga är nämligen att när det är dags att lyfta upp dem igen har de blivit både lättare och färre".

Jag skulle önska att jag mer kunde leva efter dessa kloka råd. Mina bloggvänner, ha en finfin dag.

Det var inte så lätt detta med frågan i gårdagens inlägg. Men Comsi Comsa gissade på något man fyller på, med något med den pumpen, kanske vatten. Det var bra tänkt och klurat. Grattis!

Bilden som jag visade tog jag på Uppsala tågstation och det var en sak som man förr i tiden fyllde på vatten till ångloken. Nu är det ju inte aktuellt men det är roligt att de har sparat anläggningen till eftervärlden. Tänkte ni förresten på alla dessa cyklar, det var ju en mängd cyklar vid stationen? Många fortsätter därifrån med tåget till sitt arbete.

Idag är det lördag, mysigt, jättemysigt. Vädret är si så där, mulet men uppehåll och just nu fyra plusgrader. Då vi vandrade ut i morse så var det plus minus noll. Men blåsten, det blåste och det tycker då inte jag är så skönt, men kanske blåser det fram milda vårvindar till i morgon.

Denna häger stod och väntade på fisk vid Råstasjön i morse.

En liten sann historia, direkt ur verkligheten.

Pappa och Bosse var på väg hem från ett möte i kapellet.

"Pappa, tävlar dom i församlingen om att vara bäst på att be"?

"Neej, varför tror du det"?

"Jo, när nån har bett riktigt länge så ber en annan ännu längre, och pastorn sa ju idag att farbror Eriksson leder i bön".

Trevlig lördag önskar jag er som läser hos mig.

Så fort tiden går, redan fredag. Denna vecka har riktigt flugit iväg. Kanske känns det så för att vi har haft så mycket omkring oss.

Eftersom mysingen nu är frisk igen så har allt återgått till det vanliga, nästan, kanske lite mera aktiviteter. Hostan har han kvar men även den är på avtagande. Skönt.

I morse var det verkligen ett regnigt väder. Regnet stod som spön i backen, heter ett uttryck och det var precis så det kändes. Då jag kom hem ifrån morgonrundan var jag tvungen att hänga upp nästan alla kläder för torkning.

Kan ni se vad detta är, vad det användes till?  Lite grå och tråkig bild men vädret var grått och tråkigt då jag tog bilden också.

Har ni hört talas om det, Blå Tåget?

Det var det som var min utflykt. Vi åkte Blå Tåget ifrån Stockholm till Uppsala. Kanske inte låter så märkvärdigt men det var roligt och trevligt, en annorlunda liten utflykt.

Mysingen är med i ordern Par Bricole och de ordnar utflykter för seniorerna ibland och vi har ofta följt med på dessa små, trevliga resor. Denna gång fick vi åka tåg, det brukar ofta vara bussresor annars, som räcker över en dag. Pendeltåg här ifrån Sundbyberg händer det att jag åker men "vanliga" tåg, det var mest i min ungdom då jag ibland flera gånger om året åkte från Stockholm hem till mitt föräldrahem i Trehörningsjö.

Nu fick vi åka med ett gammalt tåg, ifrån sextiotalet, med kupéer som förr i tiden. Tåget är ett "nytt" ombyggt klassiskt tåg med första och andra klass vagnar, restaurangvagn. Vagnar från 60-talet köptes in av ett privatägt bolag Skandinaviska Jernbanor AB och huvudägare är Ulf Smith. Nya miljövänliga lok köptes. Vagnarnas charm från en svunnen tid är kvar, men komforten har förbättrats, kvar finns den gamla panelen på väggarna och mycket av inredningen ifrån 60-talet. Det finns en bar med bardisk, piano och sköna fotöljer att sitta på.

Fick sätta oss i restaurangvagnen direkt, vi var 40 personer så det blev fullt omgående. Där var det dukat med vita linnedukar och servetter och vi fick en härlig kycklingrätt och kaffe och kaka efteråt. Tåget har ett kök där maten tillagas från grunden och serveras vid borden av trevlig personal.

En av personalen, ägarens fru, tror jag, höll ett mycket inspirerande och roligt välkomsttal där hon talade om det Blå Tågets historia, hur det började och hur det fungerar.

Tåget åkte som sagt till Uppsala, stannade först i Arlanda stad, vilken är en station under jord. Jag har aldrig varit där så det var också något nytt.

Vi fick också underhållning med sång och musik. Som sagt en trevlig resa.

Nu blir det frukost, sångövning med mera. Återkommer senare och vill nu önska er en trevlig dag.

Nu är vi på gång igen. Gick en liten runda i morse och fick lite frisk luft. Jag vet ju aldrig från dag till dag hur det är med orken så vi är så glada då vi mår bra och kommer ut.

Såg lilla damen svan som verkade kolla om platsen här är bra för att ligga och ruva äggen på, svanarna brukar annars flyta omkring på sjön. Herr svan simmade på vattnet invid, men jag tror inte att han syns på bilden.

Efter duschen då jag skulle torka mig såg jag detta.

Visst är det ett hjärta?

Tog en bild men tänkte att nu rörde jag allt kameran för mycket och skulle ta en ny bild men då hade vattnet runnit vidare så hjärtat var borta. Fattar inget. Tänkte att jag hade inbillat mig, men något fastnade i alla fall på linsen.

Nu ska vi strax äta frukost och lite senare idag ska vi göra en utflykt. Det ska bli spännande, lite ovanligt för min del, får berätta senare.

Trevlig dag och ny vecka önskar jag er.