Kommer ni ihåg att jag berättade om att mysingen för ett tag sedan hade så ont i ryggen, verkade som en inflammation i ett muskelfäste?

I den vevan fick han se i en katalog som vi fick hem i brevlådan, en käpp som han tyckte verkade praktiskt.

"Ska vi köpa den"? frågade han flera gånger och dividerade hit och dit i flera dagar.

En dag i förra veckan sa jag till honom.

"Ska du inte snart sända efter den där käppen du har pratat om så länge"?
"Jag är ju bra nu, men ok, för eventuellt framtida bruk, man vet ju inte hur det blir. Min pappa hade ju artros och det kan ju drabba vem som helst".

Sagt och gjort. Häromdagen kom käppen per post.

Så här ser den ut. Helt suverän, höj och sänkbar, stadig, kan stå för sig själv på golvet, går att fälla ihop, har en tamp så att den går att hänga upp, plus att den har belysning. Längst fram finns en knapp som om jag trycker på den lyser en lampa. Bra att ha om jag måste upp på natten då det är mörkt.

Och, tro det eller ej, men det är sant, nu  behöver jag den. Det har blivit en "låsning" på något sätt i min rygg så jag har svårt att röra mig som vanligt. Det har inte blivit någon promenad ute, varken igår eller idag. Mysingen hjälper mig då jag ska kliva upp ur sängen och även stundvis då jag ska lägga mig, det gör obeskrivligt ont i högra sidan, bak, vid midjan eller strax nedanför, vid vissa rörelser. Undrar vad det beror på?

Kan det vara så enkelt som att den fick en rejäl knyckning då hunden hoppade på mig, som jag skrev om i förra inlägget? Hoppas det för då rättar det ju till sig.

Regn, men vi gick en promenad i morse i alla fall vilket vi kanske inte skulle ha gjort. Det blåste och regnade på samma gång, inte det skönaste vädret att gå i.

Jag hade en del otur i morse. Då vi gick där på trottoaren ner emot sjön kom det en tjej med två hundar en mindre och en nästan som en schäfer. Vi gick lugnt på vår sida av vägen och precis då vi möttes hoppade den större hunden på mig och skällde, utan anledning, om han inte tyckte att jag var ett hot på något sätt. Av trycket så backades jag bakåt men kunde hålla mig på benen.

"Oj, förlåt, jag var inte beredd", säger damen.

Detta ordval säger mig att hunden brukar anfalla vilt främmande personer. Hon var inte beredd, just då.

Vi fortsatte vår vandring och då mötte vi en ung mamma med en liten dotter som springer rätt på mig, men där hann jag väja.

"Jag vann", ropade flickan. Tydligen var det en tävling vem som skulle hinna först ner till vägen mot förskolan. Då hade hon bara det i huvudet, att hinna först, så mig såg hon inte och det förstår jag.

Kontentan av det hela. Idag är jag osynlig och kan gå ut och se hur rufsig ut jag vill i håret eller ha myskläder på mig.

Lärarinnan skulle förklara olika rymdmått för barnen i klassen och sa:

"Först har vi det minsta måttet, centiliter, så har vi deciliter och liter. Men vad kommer sen ovanpå"?

"Korken", sa Henry mycket övertygande.

Bild av en törstig tös som jag tog på Sala resan, som jag berättade om i förra inlägget.

Fel, fel, fel. Bilden är tagen på Kungsgatan i Stockholm. (Det var min man som påpekade det).

Har ni sett en sådan märklig skylt, nu i maj månad?

Jag menar, att göra reklam för julklappar nu, verkar vara en aning tidigt, eller sent. Men, det kanske är bra att vara ute i riktigt god tid, slippa stressa.

Vi har varit på en utflykt, en kort dagstur med buss och med SPF. Det var som vanligt intressant och trevligt, som det brukar vara på dessa resor.

Först besökte vi Sala Silvergruva som producerade silver under 400 år och kallades av Gustav Vasa för Svea Rikets Skattkammare.

Mysingen och jag har besökt gruvan en gång förut och var då nere där, men denna gång fick vi göra en rundtur med buss ovan jord där vi fick se cirka 40 kulturbyggnader från olika tider, var och en med sin egen historia, sina egna spöken, sina funktioner samt små och stora gruvhål att titta ner i.

Ni må tro att denna trappa var brant, syns kanske inte så bra på denna bild, hur djupt det var.

Detta är en malmhiss.

Lunch fick vi på Måns Ols Gård, som är vackert belägen vid sjön Långforsen.

Sedan åkte vi till Skultuna Messingsbruk som ligger vid en dalgång längs Svartån. Där fanns det också mycket att se.

Mässingsljusstakar hade de ju, i mängd.

Ja, det var en underbar dag och vi hade tur med vädret, sol. Eftersom vi också fick gå och ströva omkring på egen hand för att se och uppleva så mycket som möjligt så var det en fördel att det inte regnade.

Nu ny dag och tvättstugan står först på agendan.

Vilket väder, solen skiner och det är nästan vindstilla.

Vi gick en liten runda i morse, vid sjutiden, då var det 6 grader varmt och kändes skönt.

Gräsandsungarna som jag visade på bild häromdagen, eller försökte, alla tio låg ju under mammans vingar och sökte skydd. Nu har de blivit lite större, men vill ändå ha värme och skydd, av varandra. Jag hade svårt att se hur många de var så jag vet inte om alla tio är kvar.

Det ser i alla fall ut som det är minst åtta st. eller nio.

Mamman ligger intill och sover.

Även pappa gräsand fanns i närheten, sovande.

En liten sann barnhistoria.

Lärarinnan i skolan ville ge barnen en liten inblick i fågelvärldens mysterier och säger:

"Är det inte märkvärdigt att flyttfåglarna kan hitta till Asien och Afrika utan både karta och kompass"?

Klassen funderar ett slag och sen räcker Niklas upp handen och säger:

"Fröken, det skulle vara mycket konstigare att se dom använda karta och kompass".

Ja, se de små liven.

Oj, nu börjar snart Melodikrysset, det måste jag lyssna på och försöka lösa.

Ha en underbar lördag och var rädda om varandra.

Nu har vi städat, fredagsstädningen, kanske inte så noga men det duger. Varken jag eller min mysing, (i synnerhet min mysing) är några pedanter. Jag vill ha det rent omkring mig och var sak på sin plats, annars inget större putsande och fejande. Ibland skulle jag önska att jag hade mer ork, för då skulle det kanske bli annorlunda.

Vi har nämligen ett par vänner som vi umgås lite med, de kommer hit på middag och vi har trevligt tillsammans och vi åker hem till dom också. Men, hon är pedant, ni må tro det känns då de ska komma hit, vilket sker flera gånger om året. Då försöker jag vara extra noga, känner liksom det kravet. Min mysing han säger:

"Du blir alltid så nervös då de ska hälsa på, bry dig inte, det är inte ditt problem att hon är pedant. Du blir ju inte lika orolig och nervös om andra kommer hem till oss".

För två veckor sedan var de här och vi hade det mycket roligt. Men, då hon kom in genom dörren, så det första hon säger är:

"Hej, vi får hälsa och kramas sedan, måste bara få tvätta av oss, ni vet hur det är då man åker kommunalt". Det gör att vi måste väl säga samma sak då vi kommer till dom, eller?

Det känns faktiskt lite olustigt, för det första som jag brukar göra då jag träffar någon vän är att kramas och hälsa. Känns lite "bakvänt" annars. Så klart att innan jag äter så tvättar jag ju händerna.

Så är det. Man slutar aldrig att förvåna sig och känna förundran. På denna bild, ifrån min optimistlåda är det en fluga på näsan det gäller. Inget att bry sig om, bara vifta bort.

får man kalla någon för det?

Kanske inte! OK, då gör jag väl inte det då, fast jag har god lust.

Vad det gäller? Ja, vad tror ni? En cyklist, höll jag på att skriva, så klart. Nu ska jag inte vara elak för det finns många bra och ansvarskännande cyklister också, som man kanske inte tänker på,  men de andra, de utmärker sig så ofta.

I morse kom mysingen och jag och gick på en trottoar, där det höll på att gå riktigt illa. Som tur var så höll jag i mysingens hand. Vi gick rakt fram och en cyklist kom bakifrån och skulle snedda oss på något sätt. Av någon anledning som jag inte vet så såg jag något i ögonvrån och drog mysingen intill mig och mannen cyklade om och förbi. Men strax därefter åkte han ner ifrån trottoaren och höll sig där han hör hemma. Hade jag inte "dragit in" mysingen så hade han blivit påkörd, i en otrolig fart. För de kör ju så fort också och, vad det verkar, var som helst.

Jag hann i alla fall se att han blev en aning förskräckt.

Hoppas att de som äger dessa får lära sig bättre cykelvett.

Detta läste jag igår.

Fördelar med att vara 70 år och på väg mot 80.

Ingen förväntar sig att du springer någonstans. Alls...

Folk som ringer klockan nio på morgonen, kan gott få fråga: "Väckte jag dig"?

Folk ser dig inte längre som en hypokondriker.

Du har inte mer att lära dig på det hårda sättet.

Några av de saker du nu köper, håller resten av livet.

Du har slutat med att hålla in magen, oavsett vem som går förbi.

Hemligheter som du delar med vänner stannar kvar hos dem. För de kommer inte ihåg dem.

Antalet nya hjärnceller du får nu är äntligen nere på en nivå som du kan hantera.

Jag fyller ju 74 år i sommar och känner inte igen mig i detta. Vilka dumheter folk kan hitta på, eller kanske inte. För läser man nedanstående historia så kan man ju börja fundera.

Den gamla damen hade ett tjugotal katter och grannen klagade. Värden gjorde ett hembesök och ville titta in.

"Men, hur kan ni ha så många katter"?

"Ja jag vet inte hur det går till. Jag har ju bara honkatter".

"Ja, men den där då"? sa värden och pekade på en stor svart katt som låg på ett skåp.

"Ja, man han är ju deras bror".

Kan ni se vad jag har försökt att fota här. Jag stod på min balkong.

Svar på gårdagens lilla undring. Det var 10 små ungar som sökte skydd. En dam berättade  att först hade 12 stycken gräsandsungar varit runt mamman, nästa dag 11 och nu var de 10.

Vi tog en morgonpromenad i morse, men bara en liten, för det regnade, men, det var 8 plusgrader vid sextiden. Strax iväg för att handla lite matvaror.

Igår var vi brevduvor, bar ut SPF tidningen till en del av medlemmarna. Vi var så tacksamma att vi var så pass krya så att vi kunde det. Mysingens rygg är nästan bra och jag har inte haft förmaksflimmret på en vecka.

Då vi hade varit inne i ett hyreshus och lagt tidningen i några brevlådor kom en tjej, runt 25-30 år och skulle in i det hus vi kom från. Hon pratade i mobiltelefonen och märkte inte att det kom en äldre dam efter henne som också skulle in där och som gick med rullator, eller käpp, jag blev så upprörd så jag kommer inte ihåg. Damen fick nästan dörren i huvudet så jag slängde mig emellan och höll upp dörren. Måste tjejen vara så upptagen med sitt så att hon inte ser att en äldre medmänniska behöver hjälp. Ni skulle  sett så tacksam damen såg ut. Det sa hon också.

Sådana gånger blir jag rätt så irriterad på den nya tekniken och också i de fall där jag ser, mest unga, mammor eller pappor med sina telningar ute på stan, men föräldrarna måste bara prata i mobilen eller knappa på den. I många fall har det gått för långt, vi behöver kontakt med varandra, inte bara telekontakt.

Här kommer brevduvan. Denna gamla hiss åkte inte jag i, tycker inte så mycket om att åka i hissar.

Mysingen gick också in i en hiss där det stod att bara en person i taget fick åka med hissen, på grund av trasigt golv. Den hissen skulle jag absolut inte åka med i, men det gjorde mysingen. Modigt.

Kan ni gissa hur många gräsandsungar det gömmer sig under dessa vingar?

Här är en lite modigare än dom andra.

Andra gräsänder i närheten, lite nyfikna ser de ut.

Här ser ni flera utanför tryggheten.

Jag tog bilderna häromdagen. Jag har svårt att tro att någon kan gissa rätt, kan ju vara hur många ungar som helst, nästan.