Vi som människor är fantastiskt och snillrikt skapade och då tänker jag inte på utsidan, som även den är speciell, men insidan, det som finns inuti oss.

Vår kropp är speciell men också vår själ. Vi människor har känslor, tankar och minnen som ibland kan spela oss små spratt, utan att vi har så mycket att sätta emot. Vart jag vill komma? Nja, det vet jag inte riktigt men min hjärna och tankeverksamhet har abrubt förflyttats cirka 60 år tillbaka i tiden, bara genom att läsa en bok. Den fick mig att gråta eftersom minnena kom över mig igen.

Jag läste boken "Mina fotsteg i ditt hjärta", vilken underbar titel förresten, skriven av Bosse Lidén och han skrev bland annat om en pojke som vid 13-års ålder blev påkörd av en bil och avled.

Min  kompis, skolkamrat och bästis, Asta, blev påkörd av en bil och avled då hon var 15 år. Detta trauma som jag upplevde då, blev jag påmind om nu. Att mista någon närstående är alltid fruktansvärt, att rätt kunna bearbeta sorgen och försöka gå vidare. Jag har förlorat två nära väninnor och många andra som stått mig nära senare i livet också, men detta var så traumatiskt och ingen hade jag att prata med, ingen förstod, utan på den tiden var det inte vanligt att visa känslor, som jag upplevde det då. Kuratorer, vad var det? Jag fick kapsla in min sorg och förtvivlan, fast jag bara var ett barn.

Första dagen fick jag vara ifred men sedan så skulle jag in i arbetet på jordbruket så fort som möjligt, Möjligtvis tänkte mina föräldrar att jag där igenom skulle tänka på annat och bli "normal" igen. Men jag tror inte att jag blev samma person efter detta. Jag blev ännu mera inbunden och tystlåten, gick och funderade på olyckan och varför mannen som körde bilen inte blev satt i fängelse.

"Vad hjärtat är fullt av det talar munnen". Jag var bara tvungen att skriva av mig.