Igår morse då mysingen och jag vandrade ut, hörde vi några konstiga ljud som vi först inte kunde lokalisera.

"Är det någon bil som låter", undrade mysingen.

"Nej, jag tycker att det låter som någon har radion på".

Men ljudet kom och gick så vi följde det och hittade en mobil i ett buskage. Den spelade med jämna mellanrum, var satt på väckning. Mysingen tryckte på en knapp och den blev tyst. Det småregnade ute så vi tänkte att vi tar med oss telefonen, kollar vem som äger den och ringer upp henne eller honom då vi kommer hem. Onödigt att väcka någon vid sex-tiden på morgonen. Vi har hittat mobiler förr som vi har kunnat lämna tillbaka.

Sagt och gjort vi vandrade iväg. Då vi hade gått några km satte telefonen igång igen. "Blingblongblingblong", den spelade riktigt vackert men eftersom den aldrig tystnade så blev det jobbigt. Vi kollade på den och den var inställd  så att man måste lösa en matematisk grej för att stänga av den, tydligen för att visa att man hade vaknat. Vi tryckte på skärmen, för knappar finns ju inte på dessa moderna prylar, inget hände, jo det kom upp ett meddelande där det stod. "När kommer du då"? Det var sänt vid 2-tiden på natten.

Nu blev vi oroliga. "Ta ur batteriet", sa jag till mysingen, "vi måste ju få tyst på den". Sagt och gjort vi gjorde å och nu blev det tyst och lugnt.

På tillbakavägen hem gick vi åter till platsen "för brottet" och då hittade vi en kavaj, plånbok med kontokort, samt ett pass och där stod namnet. Det var en snygg kavaj, lite blöt av regnet.

Hemma igen började vi arbetet med att söka personen i fråga. Fick tag i namn och adress, och så klart mobilnumret.

Men, det var vi ju inte hjälpta av eftersom vi hade hans mobil, för det var en han. Inget hem nummer. Det är vanligt nu för tiden att bara ha mobilen. Efter ett tag hittade vi hans mammas hem nr. Ringde dit ingen svarade, men på hennes mobil fick vi napp. Hon var tillfälligt uppe i Norrland, bodde annars i Stockholmstrakten.

Hon blev så orolig, stackars mamman. Killen var visserligen närmare de trettio, men ändå, det var ju hennes barns mobil, kavaj, pass och plånbok vi hade hittat. Vi hörde hur ängslig hon blev, men vad skulle vi ha gjort? Hon skulle forska lite och återkomma till oss.

Nu blev vi också oroliga. Min fantasi satte igång. Ni vet, min fantasi är inte att leka med, den kan hitta på hur många otäcka orsaker som helst till detta. Sjukdom, nedslagen, bortrövad, rånad, nej kanske inte det för plånboken var ju kvar. Men hämnd,  jag vet inte allt vad som kan hända. Mysingen, lugn som en filbunke sa:

"Killen har varit ute och festat, blivit för full och slängt ifrån sig kavajen". Kan man verkligen bli så full, undrar jag?

Efter ett tag ringde mamman och frågade om vi inte hade hittat nycklar också, men det hade vi inte gjort. Hon hade fått tag i killen och han hade också tappat sina nycklar, till hemmet, arbetet och någon annanstans också. Sicket elände. Vi skulle iväg med bilen så jag sa till mysingen att vi går först en runda till buskaget där vi fann mobilen och ser om det finns något mer där.

Mycket riktigt, där låg en knippe nycklar, plus en bricka av något slag. Fem nycklar tror jag. Och, hör och häpna, en 20-kronors sedel. I plånboken hade vi sett knappt ett par hundra kronor.

Hur det hela slutade?

Joo, vi fick prata med killen och han kom och hämtade sina saker, mycket dämpad och tacksam. Ville bjuda på middag som tack men mysigen sa:

"Någon annan gång kanske det är din tur att göra samma sak till en medmänniska".

Har ni sett ett sådant vackert golv vi hade i morse? Solen som speglar sig i taklampan.