...sedan, just idag, var det som jag stod utanför en guldsmedsbutik och sa till mysingen:

"Nej, du får gå in själv, jag törs inte". "Kan jag inte få stå här utanför och vänta"?

Snäll som han var, så fick jag det och expediten frågade honom: "Men har du inte din blivande brud med dig idag"?

Mysingen sa som sanningen var:  "Hon står här utanför och vågade inte gå in". Ibland kanske man inte behöver säga allting, kanske ett enkelt nej hade räckt. Men, det är min åsikt.

Så Grattis till oss idag som har varit förlovade i 9 år. Jag var då 65 år och det kändes lite malplacerat på något sätt att köpa ringar. Mysingen han var bara glad, stolt och lycklig. Efteråt så här, så kanske jag kan tycka att det gick lite fort, bara 3 år efter det att min förra man hade avlidit. Men, det har hållit och vi är fortfarande nyförälskade, nästan. Visst, vi småbråkar ibland, eftersom vi är så olika, men vi har så pass roligt mellan varven så det kompenserar det mesta. Han är nästan lika barnslig som jag och det hjälper mycket.

Nu ska jag strax iväg till hårfrissan, för vi ska ut och äta på restaurang. Det händer inte ofta.

Här en bild av oss vid ett restaurangbesök, för två sedan.

Denna bild är ifrån året som vi förlovade oss. 7 år mellan bilderna. Tänk vad tiden går.  Bilden är tagen ifrån mitt föräldrahem och det var nog första gången som min mysing var med mig dit. Det syns nästan som om jag gömmer förlovningsringen. Det är en utdragbar bäddsoffa som vi sitter på. Den har jag som liten legat och sovit i.

Ha nu en bra dag alla fina bloggvänner.