Idag har vi haft förmiddagen full, helt full, ingen rast, ingen ro. Träffade en dam i hissen som undrade varför vi som var pensionärer var uppe så tidigt. Ja, men annars hinner vi ju inte.

Vi har haft tvättstugan bland annat och det är ju ett spring. Har också varit ner till vårdcentralen och tagit mitt sedvanliga PKprov och där satt det en dam med sin man och väntade på svar vad hennes PK värde var. Så kom då sköterskan ut och meddelade att värdet var 2,3. Ni skulle ha sett den glädjen som damen och hennes man visade. Dom blev så lyckliga så det var en fröjd att se. De talade om att de hade fått åka in och ta prover var och varannan dag för att värdet åkte upp och ner och aldrig var bra. Jag förstår henne. Detta PK värde är livsviktigt att det är någorlunda rätt, så att vi inte drabbas av blodpropp eller stroke, det är inte roligt.

På tal om något roligare. Igår var vi och såg en film på Bio. Det har inte hänt på en massa år, det var "Så som i himmelen", då den var ny.

Men vi hade fått rabatt på grund av att vi hade handlat på apoteket Hjärtat, (som vi har slutat med nu eftersom det var en icke servicevänlig tjej som satt där), plus att vi är ju pensionärer så blev det lite billigare. Annars, det är inte klokt så dyrt ett biobesök är nu för tiden.

Jag har velat se "En man som heter Ove", för jag tyckte då jag läste om den att det skulle vara en rolig film. Att den var. Den är spännande, rolig och lite tragisk om man tänker på Oves livsöde. Gå och se den om ni kan, nej, förresten, smaken är ju som baken. Vi tycker olika, men mysingen och jag som inte är vana att gå på bio, tyckte att det var en sevärd och smårolig film. 

Vi satt i en salong som hade Nils Poppes underskrift.

Filmen tog nästan 2 timmar och då vi kom ut såg vi så här smala och märkliga ut. Tänk vad konstiga speglar kan få mysingen och mig att bli som barn på nytt. Bra att ni inte var där och såg oss.

Då vi kom hem så lyste det så vackert ifrån många fönster och balkonger. Ännu är inte julens belysning borta. Där det lyser som vackrast, där bor vi.

Minus 14 grader, fast det kändes kallare, var det då vi vandrade ut i morgonluften. Några enstaka hundägare mötte vi och några motionsvandrare, annars var det förvånandsvärt lugnt och tyst.

Vi gick ner till Råstasjön och där stod hägrarna på rad och frös.

Några hade tagit sig närmare de lådor som kommunen har satt ut där de  förvarar fisk till hägrarna.

Några stod längre upp, närmare gatan och det förstår jag inte varför. De stod där blickstilla, rörde inte en kroppsdel.

Det jag frös om var ansiktet och händerna. Jag hade varma vantar på mig, men ibland tog jag bild med kameran och ibland måste jag snyta mig och då blev händerna kalla, utan vantar som skydd.

Men, jag hade mössan på mig, ni vet, jag och mössa, går inte ihop. Här ett bevis på att förnuftet fick råda över fåfängan. Det är jag som står vid Lötsjön,  mössa på. Mysingen tog bilden i morse.

På tal om vantar. Jag har en syster som bor i Vännäs utanför Umeå och som älskar att sticka, har flera halsdukar och vantar som hon har gjort. Pratade med henne häromdagen då hon berättade att hon nu håller på att sticka vantar och de som ser dom vill köpa.  Så hon har fått många beställningar och försöker tillgodose önskemålen. Hon har lite svårt att sticka på beställning. En dam som hon träffade ville att min syster skulle sticka en mängd vantar så damen kunde sälja dom i sin affär. Tydligen är de lite speciella och egna. Det ska bli spännande att se dom.

Då jag berättade detta för min mysing i morse så kom han ihåg en dam som stickade yllestrumpor, lite tjockare, fina och svarta, som det var förr i tiden. Det var uppe i norr någonstans. Mysingens pappa har berättat detta.  Ryktet spred sig till arbetare på ett bygge. Alla köpte och hade det varmt och gott om ben och fötter. Verkmästaren hörde talas om tanten och hennes sköna hemstickade yllestrumpor och ville också ha ett par.

”Ojoj, till självaste verkmästaren då måste jag sticka några extra fina”, tänkte gumman och stickade in röda ränder i det svarta, med den påföljd att verkmästaren inte kunde ha dom för han blev utskrattad av sina arbetare. Så hade man inte förr i tiden, färggranna strumpor, det gick inte an, på en karl.

Trevlig dag önskar jag er mina bloggvänner.  Roligt att ni vill titta in till mig.

Kallt, minus 17 grader då vi vandrade ut, och, jag tyckte så synd om Zebran som stod och frös.

Ja, ni läste rätt, Zebra,  men jag tar det från början.

I morse tog vi en stadspromenad istället för runt sjöarna. Vi tänkte att om det skulle bli för kallt så skulle vi kunna korta av turen, nu behövde vi inte det. Tänkte också passa på och slå två flugor i en smäll och köpa hårt bröd som finns i Hemköps butik, vi har inte hittat just det fiberrika brödet i någon annan affär.

Utanför Hemköp stod denna unga tjej och mysingen frågade :"Se bra"? Alltså Zebra, hon var nämligen utklädd i en fin kostym, en riktig Zebradress.

"Hej och välkommen", sa hon glatt.

"Ska du på maskerad", frågade jag. "Nej" sa hon, "jag ska gifta mig och mina kompisar verkar ha lurat mig, de sa att jag skulle klä mig så här så skulle vi mötas, men de kommer inte utan jag ska stå här själv och hälsa välkommen till folk som går förbi". Hade hon då fått reda på via mobilen.

"Får jag ta en bild"? undrade jag och hon undrade detsamma.

"Då ska jag skicka den till mina kompisar så de får se att jag sköter mitt jobb",sa hon. "Och du kommer in i bloggen", sa mysingen.

Vi gick in i affären och handlade och på vägen hörde vi ett litet barn som ropade" "Titta mamma, en älg".

Då vi kom ut så mötte vi tjejen. "Jag ska gå in och köpa snus, jag har fått lov för mina kompisar". Hon var så sprudlande glad, log och skrattade hela tiden. Undrar om det var för att hon skulle gifta sig, eller var hon lite generad av att stå där, kan jag undra.

Jag undrar också?  Hur bilden blev med mysingen och mig, hon ville vi skulle skratta, se glada ut och vinka. Jag tänker på min mössa, men jag kunde ju inte ta av den, det var så kallt.

Trevlig helg, alla mina bloggvänner.

Det verkar som om nästan samtliga som åkte tunnelbana igår hade läst mitt inlägg för några dagar sedan, om att det var så viktigt att ha mössa på huvudet, då det är kallt ute, annars kunde man dö.

Jag har aldrig sett så många passagerare ha på sig toppluvor eller mössor på sig, helt otroligt. Äldre som yngre, fast, det var fortfarande en del unga tjejer som gick barhuvade.

Blev också så full i skratt för det var inte många som passade i sina toppluvor, enligt min smak och det tröstade mig, inte av skadeglädje utan för att jag slipper känna mig ensam. Men, jag måste ju också erkänna att en del såg så fina ut i sina huvudbonader, en fröjd för ögat. Det var en ovanlig syn, mössor på, vilket gläder mig.

Som sagt, vi var ute och åkte tunnelbana igår och det var bra att min mysing sa till mig att ta på mig ”långkalsonger och mössa”. Visserligen var det cirka 15 minusgrader då vi åkte iväg, men jag i min enfald tänkte att jag är ju mest inomhus, på tunnelbanan och då är det inte så kallt. Men, att det var, dörrarna på gröna linjen ut mot Farsta öppnades ju ideligen och då blev det kallt. Blå linjen som vi åkte med först, där var det inte så farligt, men den går ju mest bara under jorden.

Vi var till min äldsta bror som bor i Farsta och hjälpte honom att tömma ett rum och hallen på möbler för att nästa vecka kommer det en firma som ska lägga in nya golv.

Vill visa två bilder.

Denna julbock, gjord av granris, fanns utanför fönstret vid Duvbo tunnelbanestation. Originellt och roligt utförande. Vid sidan om fanns det en liten gran med julklappar under gjorda av halm, med röda band runt om. Någon, med konstnärliga anlag, har tänkt till och brytt sig för att göra det trevligt för sina medmänniskor.

Detta svanpar med sin unge har ännu så länge lyckats överleva den kalla kylan. Annars brukar ju svanar åka söderut på vintern, men dessa är kvar, vet ej varför. Jag är så glad att kommunen har en "uppvärmd vak"  i Lötsjön där sjöfåglarna kan vistas.

I morse var det minus 18 grader här hos oss.

Nu en ny lek, eller en del föredrar att kalla det tävling, hos Bosse Lidén, en synnerligen påhittig och lekfull bloggare.., som jag i mina tankar kallar allkonstnären.

Denna gång gällde det att fotografera reg.skyltar på bilar, reg. skyltar som bildar ett ord. Det var till en början inte alls lätt. Detta med att W finns istället för enkelt V gör att många ord inte blir ord, om ni förstår vad jag menar.

Mysingen och jag har halkat iväg idag på olika "uppdrag" och då har vi passat på att plåta reg.skyltar Först en morgonpromenad som vanligt, sedan till SPF:s lokal för mysingen skulle hjälpa en dam med datorprogrammet, och se´n har vi gått ner till Gamla Folkets Hus på ett synnerligen trevligt föredrag. Vi fick kaffe och macka också. Till dessa promenader var våra kameror med och vi plåtade bil.nr Jag blev för första gången avundsjuk på alla dessa som har en mobil. Det är ju mycket lättare att ta en bild ifrån en mobil, man kan låtsas att prata i den eller så, jag har en vanlig uråldrig kamera. Nu blev vi ansedda som två mycket suspekta personer. En bil som vi fotade såg jag efter en stund köra förbi oss med bra fart, stod ju så fint parkerad först, ingen förare syntes till, då den stod parkerad, men han såg nog oss och tänkte att det var bäst att smita innan något händer.

En mening blev det av dessa skyltar   Bra rum,  Moa.

Frälsarkrans eller tyg?   Boj.

Äldre viktenhet. Uns.

Sedan klipper jag till med en Sax.

Hoppas att detta nu blir godkänt av domaren.

Nu har vi fått lite mera snö och det snöar fortfarande, lite blåsigt och kallt är det ute.

Vi har gått förbi en hattaffär där stod följande:

Glöm inte mössan, för då fryser du om huvudet,

fryser du om huvudet kan du bli hes och blir du hes så måste du viska,

och den som viskar han ljuger, ljuger du så kan du hamna i fängelse

och kommer du i fängelse så kan du börja att knarka,

knarkar du så kan du dö, så glöm för all del inte mössan.

Ja, det är ju också en orsak varför vi ska ha mössa på huvudet då det är kallt. Tyvärr har jag sett att inte alla har det,  men jag tror kanske att de personerna inte skulle var ute så länge, kanske en promenad till bussen eller tåget. För min del tycker jag inte om att ha mössa på mig, fåfänga kanske, men jag har det ändå, för hälsans skull. Det är mest yngre flickor som jag tycker inte har något på huvudet. Jag som är äldre, eller gammal,  känner att det behövs.

På tal om gammal, har ni hört den här definitionen på Metallåldern? Alltså vi som är uppe i de högre åldrarna.

Bly i benen.

Silver i håret.

Guld i tänderna.

Teflon i pannan.

Kan ni gissa vad som inte stämmer in på mig?

Varje ålder har sina fördelar, man upptäcker det bara för sent.

Vi tog en liten promenad i morse, en kort runda, runt Lötsjön som vanligtvis tar cirka 55 minuter. I morse tog det en timma och en kvart, nästan.

Jag fick stanna så många gånger, det var på en del ställen oplogat och då blev det genast tungt. Så gärna jag skulle önska att jag orkade lite mera, men det ska bli så också. Jag fick nästan känslan av att promenader, det kan inte vara så nyttigt och då kom jag osökt att tänka på nedanstående.

Allvarligt talat, om promenader.

Om promenader är så sunda som alla påstår, så skulle ju brevbäraren praktiskt taget vara odödlig.

Simning och att äta fisk.

Valen simmar hela dagen och äter bara fisk, och den är tjock.

Motion överhuvudtaget.

Kaninen springer och hoppar hela dagarna, men lever max 5 år.

Slutsats.

Sköldpaddan springer inte, hoppar inte, kommer alltid sist, rör sig nästan inte och lever i 150 år, så ta det lugnt med promenader.

Nej allvarligt talat, ta mig inte allvar.

Men det är inte många som hade varit ute och promenerat i morse. Detta är bara mysingens och mina fotspår, på denna gångväg, ingen hade gått där före oss i morse.

Mysingen gjorde ett hjärta till mig.

Fredag och fredagsstädning, men, vi har inte städat "bort julen", bara dammat av den lite. Nej, skämt åtsido, jag tycker julsakerna får vara kvar ett tag till, för mysingens del så får de gärna plockas undan.

Som alla dessa fina julkort som påminner mig om att det finns några släktningar och framför allt vänner, som tänker lite på mig. Ja, en del är ju till både mig och mysingen, men eftersom vi båda har haft ett liv "före oss två" så att säga, så har jag många vänner från förr som sänder hälsningar till jul och har gjort det i många år.

Ni av mina bloggvänner som har skickat julkort till mig. Ett Stort Tack!

Känslan av vänskap är som att bli behagligt mättad med oxstek, kärleken som att bli förfriskad med champagne, har en brittisk författare som levde på 1700-talet, Samuel Johnson sagt.

Vänskap innebär att man på ett nästan rörande sätt tar saker och ting för vad de ger sig ut för att vara. Samuel Beckett, en irländsk- fransk författare, han som är känd för pjäsen: I väntan på Godot, har sagt dessa kloka ord.

Lustigt att jag skulle nämna just två författare som båda heter Samuel i förnamn.

Så nu mina vänner, ta hand om er och ha en bra dag.