I morse var det kallt, minus 16 grader. Jag tyckte att det kändes skönt, uppfriskande och härligt. Men, vi tog en mycket kort promenad ändå, på 40 minuter cirka, det räckte.

Fördelen med kylan är ju också att det inte är halt då. Halka är ju så besvärligt att råka ut för. Nu då jag börjar bli lite till åren så är det ju lätt att bryta sig också. Hörde i förrgår om en  bekant som hade brutit sin handled, inte roligt att råka ut för något sådant.

Efter morgonpromenaden så åt vi frukost och sedan en runda till för att inhandla mat till helgen. Då hade det ljusnat och nu har solen kommit fram. Med andra ord. En underbar, härlig och vacker vinterdag.

Är inte detta höjden av lathet och slarv? Denna gran, delvis i en soppåse ligger slängd utanför vårt hyreshus. Hur tänker vederbörande? Inte alls, skulle jag tro. Någon annan får plocka upp och ägaren bryr sig inte. Att köpa granen och ta hem den går bra, men sen kopplas tankeförmågan  bort. Ingen vet att det är min, eller vad då? Den har legat där sedan sista december. Det enda roliga är ju soppåsen som någon har försökt att stoppa granen i, men endast toppen rymdes.

Kommunen, eller fastighetsägare har satt upp granar prydda med vackra ljus lite varstans här i Sundbyberg. Det tycker jag är trevligt och hoppas att de får vara kvar, så länge mörkret råder då vi går ut på morgonkvisten.

Detta var ett urval av de som finns.

Trevlig dag önskar jag alla mina trogna bloggvänner. Går ni ut i kylan, ta på er varmt.

Mysingen och jag har gjort många utflykter ända sedan vi träffades. Ibland korta, några timmar, eller någon dag, eller någon vecka. För det mesta några timmar, det är vanligt.

Detta mausoleum är pampigt. Ovanför ingången står det att läsa: Till uppståndelsens morgon. Det kommer att hålla länge, kan man tänka, taket är av granitblock. Undrar hur någon tänker som reser ett sådant minnesmärke över sig själv? Ordet mausoleum kommer ifrån kung  Mausollos grav, en gång ett av världens sju underverk. Jag kallar det lite enklare för monument.

Den första utflykten som han tog mig med på, vad jag minns, var till Norra Begravningsplatsen, han ville visa mig så många fina gravstenar det fanns där. Och, det fanns det,  stora och påkostade, ibland riktiga monument. Det som också fanns där var många så kallade kändisar, gravstenar med mer eller mindre kända namn. Vi gick där i flera timmar, kommer jag ihåg.

Idag har vi också gått där men då ville inte han visa mig något utan jag ville att han skulle följa med mig för att kunna vara med i en tävling som en bloggvän Bosse Lidén har på sin blogg. Mysingen vet att jag älskar tävlingar, själv gör han det inte.

Tävlingen gäller att hitta tre mästare. Alltså någon gravsten där det stod att han eller hon hade varit mästare i något. Byggmästare, som exempel , vilket mysingens farfar var. Jag får inte ta någon titel som redan är nämnd i tävlingen så det var inte lätt efter flera dagar som tävlingen har pågått. 20 st olika mästare är redan upptagna., inkl. Byggmästare.

Dessa tre och några till unika fann vi på vår runda i morse.

Källarmästare. På Operakällaren från 1873 som krävde att servitörerna skulle vara slätrakade.

Trädgårdsmästarna, de var två bröder.

Tågmästare, som hade svart brett band i uniformsmössan.

Bland de kända gravstenarna vi såg i morse var bland annat skådespelaren Lorens Marmstedt., gift med Gio Petré.

Ha en bra dag mina bloggvänner och om ni vandrar ut så ta på er bra med kläder. Vi hade minus 14 grader i morse, biter lite i skinnet.

...bara så ni vet, om ni inte vill läsa det.

Idag känner jag för att klaga och ömka mig lite. Jo, jag vet, jag har det bra och är tacksam för det, men skulle jag få avreagera mig en aning?

Fick förmaksflimmer igår som förstörde lite planering och känner mig som dagen efter idag, ingen ork. Men, det går över, i morgon är en annan dag.

Jo, klaga var det. Jag var till vårdcentralen strax före nyår för att ta Waranprovet. Eftersom det var bara en vardag före helgen så tänkte jag ta det säkra för det osäkra och avvakta svaret på plats. Det tar lite extra tid men det kan det vara värt ibland. Fick reda på att värdet låg på 3,5, det högsta som jag någonsin haft. Förstod att läkaren skulle ringa mig för att ge mig ny doseringsanvisning, för det ska dom göra. Ingen läkare ringde.

Dagen efter hade fortfarande ingen ringt och inget papper kom från doktorn. Så jag ringer upp och ni vet hur det kan vara, väntetider och tjafs. Sköterskan sa:

"Men så konstigt, doktorn har inte skrivit in några värden, du har varit här men det finns ingen notering om värden, det måste ha blivit något fel".

Ja det förstod jag också. Jag fick vänta i luren och hon gick ock sökte upp en läkaren som då sa något om att laboratoriet inte hade gjort någon notering. Det tror jag så mycket jag vill, men kanske var det så, jag hade ju fått ett värde från labbet på 3,5.

"3,5? Ja, då måste det bli andra doseringsanvisningar. Jag måste prata med läkaren igen. Får jag ringa upp dig senare"? 

Kontentan av det hela blev att jag fick nya förordningar och skulle gå och ta ett prov om en vecka. Nu har jag varit dit och väntade på svaret och då var värdet 2,4, mycket bra. Få se om någon läkare ringer mig idag och talar om hur jag nu ska förhålla mig till tablettintaget? I morgon är det röd dag och då kommer det ingen post.

Som sagt, en ny dag i morgon, nya möjligheter. Jag brukar trösta mig med mina "Optimistkort", ibland.

Ha det så bra mina bloggvänner.

Jag har fått en ängel och med den följde det med en lapp där det stod.

Vänskapen är ett under som lever i hjärtat.

Jag vet inte hur det sker eller var den börjar

men lyckan som kommer med den  bringar alltid glädje.

Det är en dyrbar gåva från himlen.

Och den här skyddsängeln får Du, min vän.

Så fint och så sant.

Det påminner mig om Louise, en väninna som jag har  berättat om här på bloggen som avled  2010, endast 71 år gammal.

Några dagar före jul fick jag ett brev med ett julkort i som jag ivrigt öppnade, hela sidan var full av text så jag tittade direkt ner på avsändaren och där stod det:

Fridshälsningar från Louise.

Ni må tro att hjärtat åkte upp i halsgropen och tankarna började virra runt. Jag tyckte mig känna igen stilen, för Louise skrev alltid så snyggt och prydligt och avslutade alltid breven med att önska mig Guds frid.

"Men, tänkte jag, det kan inte vara sant, det är ju precis 5 år sedan hon avled. Några dagar före jul".

Började läsa raderna och tankarna och hjärtat lugnade ner sig. Brevet var ifrån en annan person som också heter Louise och som var sommarbarn hos en kusin till mig så vi umgicks en del då vi var barn. Sedan har vi inte träffats eller hört något ifrån varandra förrän vi sågs på en kusinträff för kanske 6 år sedan.

Sann vänskap består än om åren går.