Hörde den här sanna berättelsen häromdagen.

En ung kille Robert, som var trummis i ett band, hade övernattat på ett hotell och på morgonen, efter ännu en jobbig natt, gick han ut vandrade ner mot havet och var fast besluten att hoppa i och ta sitt liv. Han tyckte att allt var jobbigt, allt gick honom emot.

På vägen ner emot vattnet mötte han Micke, en ung man som satt i en rullstol, han hade varken armar eller ben. Micke hade fått lära sig av sina föräldrar att är det någon som tittar på dig så ge dom ett leende. Då Micke mötte Roberts blick log han glatt med hela ansiktet.  Det leendet förändrade Roberts inställning till livet. Kunde denne unga kille, som satt i rullstol, inga armar eller ben, se så glad ut över att finnas till, då måste väl även han som kunde gå på sina ben, spela trummor med armarna vara glad och tacksam över vad han hade, och ge livet en chans.

Så lite vi vet vad det betyder det vi vidarebefodrar till våra medmänniskor, i form av ett vänligt ord, snällt leende eller något annat som berör. Alla bär vi på saker inombords som kanske tär som kanske förmörkar våra dagar eller stunder, men jag brukar tänka på att det finns alltid massor av personer som har det värre.

I dag var det kallt ute, minus 5 grader men det kändes som minus tio, kanske var det nordan som ställde till det. Vi tog vår obligatoriska runda och det hade nog varit bra med långkalsoner på.

Hägrar i väntan på mat, vid sidan av Råstasjön, nästan vi bilvägen som heter Sjövägen.

Här syns de på marken, uppe i träd och vid isen.

En närbild på en som för säkerhetsskull har satt sig på "sillådan". "Nu ska jag väl inte missa fiskarna de bjuder på".

Här står resten.