Direktlänk till inlägg 27 februari 2016

Virrigt!

Av wiolettan - 27 februari 2016 08:43



Då vi häromdagen skulle gå ner till SPF:s lokalen för resan till Mariehamn, såg jag en dam som verkade lite virrig. Såg henne på lite avstånd först,  hon vände flera gånger och det såg ut som om hon inte visste vart hon skulle. Då vi kom närmare såg jag att det var en dam som hade varit med i vår sångkör förra terminen, men inte synts till i år.


”Men hej” sa jag ”det var länge sen. Så du är ute och vandrar så här på morgonsidan”?


”Jaa”, sa hon.


”Kan jag hjälpa dig på något sätt,” frågade jag, för jag märkte att hon såg så ängslig och orolig ut.


Hon sken upp.  "Jag ska till Vegagatan men jag hittar inte, jag känner inte igen mig”.


”Ska du med på redan till Mariehamn”? undrade jag,  "i så fall kan du följa med oss för vi ska också dit”.


Hon blev så glad och det förstår jag för hon var på väg åt helt motsatta hållet, så vem vet hur länge hon hade fått virra runt annars om hon inte hade mött oss.  Hon berättade sedan att hon inte alls förstod hur hon kunde ha gått så fel, så att hon inte kände igen sig. Bor här i Sundbyberg och har gjort det i många år.  Hon var så tacksam att vi hade kommit i hennes väg. Jag måste säga att det var jag också.


Har hört att hon börjat bli lite glömsk och då är det ju fruktansvärt att inte känna igen sig. Detta med begynnande dement är något som gör mig ledsen.


Det var som med min pappa då han blev sjuk vid 94 års ålder, hamnade på sjukhus och så fort han orkade skulle han ut och iväg hem. Han gick runt och irrade och skulle bara där ifrån. Han var helt vilsen och det var så synd om honom. Då bestämde vi syskon att han skulle få komma hem och vi skulle turas om att vara hemma och hjälpa honom. Vi var ju 9 st. och bestämde att vi skulle ta en vecka var. Vi var utspridda över en stor del av landet. Mariestad, Linköping, Köping, Farsta, Sundbyberg, Friggesund, Umeå och två i Trehörningsjö. Detta var 1994 så vi jobbade då men tog ledigt.


Första veckan flyttade min äldsta syster in hos pappa. Hon bodde bara sex km ifrån där han bodde. Veckan därpå åkte min dåvarande man och jag upp och var hos min pappa. Han var då mycket svag, och vi fick hjälpa honom så gott vi kunde. Vi hade en sjuksyster som kom en gång om dagen och såg till honom och gav medicin och så´nt.


Värst var det på nätterna eftersom han kunde vakna, ville till badrummet, steg upp och ramlade. Men, han fick vara hemma, kände igen sig och var trygg. Det var några gånger som han, steg och skulle klä på sig för att resa till Sundbyberg. Han tittade på klockan och sa att han skulle passa ett tåg som snart gick. Det var mig han skulle hälsa på. Det har jag funderat på många gånger. Varför skulle han resa just till mig?


Veckan därpå var det min syster ifrån Mariestad som skulle vara hemma hos pappa, men eftersom jag förstod att han inte hade så långt kvar så pratade jag med min syster ifrån Friggesund som var utbildad mentalsköterska, om hon kunde vara hos pappa och det kunde hon. Den veckan avled min pappa, somnade in helt lugnt.


Det har känts bra att vi kunde göra detta för honom. För det är inte lätt att bli gammal, inte kunna ta vara på sig själv, bli utlämnad åt andra. En person som hela sitt liv har skött sig själv och varit extremt självständig och tagit hand om andra, för en sådan är det säkert ännu värre att bli hjälplös och svag.


I morse minus 5 grader då vi vandrade ut och nu har solen kommit upp. Det verkar bli en fin dag.


 

Ett hjärta som låg på trottoaren.



 

På min tallrik, igår, med kyckling och wokade grönsaker, fanns det en morotsbit i form av ett hjärta.






 
ANNONS
 
Gunnel

Gunnel

27 februari 2016 10:02

Jag blir rörd när jag läser din berättelse om hur fint ni tog hand om er far. Jag känner igen mycket av det du skriver, för min syster och jag gjorde samma för vår mor. Kram

http://sigrid-gunnelsblogg.blogspot.com

 
Znogge

Znogge

27 februari 2016 10:08

Min svärmor är ju dement och det är ingen helt lätt historia för varken henne eller familjen. Men det är en självklarhet att finnas där och stötta så gott man kan.

Kram

http://znogge.wordpress.com

 
Geddfish

Geddfish

27 februari 2016 11:03

Så rörande fint gjort av er, med att stötta er pappa. Också ett sort ansvar.
Inte roligt att bli dement, varken för en själv eller de nära.
Så bra att ni hjälpte den virriga damen, hon var säkert tacksam.
Ha en fin lördag, kram, Gerd ♥

http://gerd-geddfish.blogspot.se

 
Ingrid

Ingrid

27 februari 2016 11:26

Även om det säkert var jobbigt när er pappa blev dement, måste det så här i efterhand kännas gott att ni orkade ta hand om honom och att han fick dö hemma i sin egen säng.
Hoppas att ni får en trevlig helg, du och den Mysing!
Kram, Ingrid

http://stenstugu.com/wp

 
Lena i Wales

Lena i Wales

27 februari 2016 13:32

Tack för att du delar med dej av detta. Tror många känner igen vissa situationer i samband med nära och kära.
Min mor blev också dement, men trivdes väldigt bra på sitt boende. Jag är ju enda barnet och hade inte möjlighet att ta hand om henne ensam under flera år.
Har en väninna som börjat bli dement och det är mycket konstiga saker som händer.
Uppskattar verkligen att du var så observant och hjälpte damen. Fint gjort av dej!! Många skulle säkert bara rusat förbi eller tittat åt andra hållet.
Ha en fin helg!

http://lenaiwales.wordpress.com

 
Ditte

Ditte

27 februari 2016 18:58

God afton! Tack för din berättelse. Och så fint att ni kunde hjälpa den gamla damen. Vilken glädje både för henne och er.
Din berätteölse om din pappa berör mig väldigt mycket. Jag hade en liknande situation och var ensam om allt och det var tufft. Jag var ju tvungen att efter att mamma avled 2002 och han redan då hade en begynnande altzheimer men den blev så mycket sämre efter hennes död. Pappa bodde kvar på Jungfrudansen i Solna och had ehjälp av hemtjänsten, men det var så att de kom bara ibland och vissa dagar kom de bara en gång om dagen och han fick ingen mat. Pappa gick ut nattetid och bleb hemkörd från Centralen där A-lagare hittad honom, dit han barfota vandrat från Solna för han skulle ta tåget hem. hem till Mariestad och Västergötland.Poliser han utbildat hittade honom och körde hem honom och ringde mig mitt i natten. Jag var förtvivlad och fick till sist in honom på ett hem i Solna.
Till sist tynade han bort i december 2005. Men jag var där.
Mycket hann händ här, men jag klarade inte ensam att ta hand om honom. Jag had edock oerhört stor hjälp av alla hans vänner som hade scheman för hur de besökte honom...
Ja, nu föll en tår.
Men jag gjorde allt jag kunde och mer kunde jag inte. Men du ska veta att jag flera gånger hade önskat att han fått dö i förtid.
Stor kram och ännu en gång varmt tack för ditt inlägg.

http://akker.blogg.se

 
Comsi comsa

Comsi comsa

27 februari 2016 21:08


Så gott att ni kom så damen kom rätt. Detta med olika demenssjukdomar ökar kraftigt, det värsta är att se hur många som insjuknat djupt i sjukdomen behandlas, hånas och förnedras. Många kan klara sig väldigt många år utan att försämras märkbart, motion, sömn och en stressfri vardag hjälper den som drabbats att hålla sig så frisk som möjligt...

Stor kram finaste du ♥

http://egopyret.blogspot.com

 
Anneli

Anneli

27 februari 2016 21:27

Vilken underbar människa du är. Det betydde allt för din pappa att ni ställde upp för honom o det måste kännas väldigt bra även för er trots att det var jobbigt just då.

Tänk att du alltid ska hitta hjärtan, men det är bara för att du har ett stort hjärta själv.

Ha en fin kväll, var rädd om dig. Dröm sött kramar ♥

http://mittnyaliv66.bloggplatsen.se

 
Lena

Lena

28 februari 2016 10:50

Blir helt tagen av det du skrev, hur ni alla syskon ställde upp!!! trots långa avstånd & jobb *hjärta*

Önskar er en solig söndag! :))

http://frallorna.bloggplatsen.se

 
Anneli

Anneli

28 februari 2016 19:21

Hej min kära vän. Hoppas att ni har haft en fin helg. Solen har varit framme här så det har varit så mysigt, men vi har rätt mycket snö kvar. Hoppas att det försvinner snart.
Ha en mysig kväll, dröm sött kramar ♥

http://mittnyaliv66.bloggplatsen.se

 
gun

gun

28 februari 2016 19:58

Tänk vad härlig för din pappa att ni kunde ställa upp och hjälpa honom.
Tror kanske att du var din pappas favorit tös och det var därför han skulle iväg till Sundbyberg.
Det är inte lätt att bli gammal och vilken tur att ni kom som kunde hjälpa den stackars damen.
Kram gun

http://anthilias.bloggplatsen.se

 
Ninnie

Ninnie

1 mars 2016 09:49

Vilken fin berättelse, det är härligt när när man kan hjälpa sina medmänniskor. Jag känner såväl igen det från mitt arbete på himmet. Oj vad du hittar hjärtan lite överallt. Kanske det beror på att du har ett stort hjärta själv. Ha en fin dag! 💙

http://Enkvinnamittilivet.bloggo.nu

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av wiolettan - Söndag 18 nov 08:21


  Idag känner jag mig lite ung i hjärtat, men gammal i kroppen. Svårt att förstå? Jo, kanske.   Ungdom är inte bara en period i livet, det är ett sinnestillstånd, ett viljebeslut, en känslornas livskraft, en seger för modet över rädslan, äventy...

Av wiolettan - Fredag 16 nov 09:12


  ...nej, det kan jag inte säga, utan redan fredag. Denna vecka har gått så fort, förstår inte riktigt varför. Vi har inte haft så mycket omkring oss, jo lite, så tiden går fort.   Som vanligt har vi varit på sångövning i vår lilla SPF grupp. V...

Av wiolettan - Tisdag 13 nov 10:38

  Snart mitten av november och dags att beställa en väggalmanacka för 2019.   37:de året av almanackan "Ro för själen", som Kerstin Svensson utanför Halmstad är upphovsman till. Jag tycker så mycket om hennes bibelord och tänkespråk för att int...

Av wiolettan - Måndag 12 nov 09:45

  Vissa personers beteende slutar aldrig att förvåna mig.     En ädre dam stod vid denna skylt och matade fåglarna som finns i Lötsjön.   "Ser du inte att här får vi inte mata fåglarna med bröd, det står så på skylten", förmanade en anna...

Av wiolettan - Fredag 9 nov 09:36

  Ännu en gråmulen dag ute med lite duggregn och plus 7 grader. Det gjorde inte oss något utan vi vandrade ut och gjorde ett litet storverk, igen. Gick runt Lötsjön och det tog nästan en och en halv timme, det som kanske tog knappt en timme förr. M...

Presentation


Välkomna till min blogg.
Jag är en 77 åring, som försöker se det bästa hos mina medmänniskor. Försöker också vara optimist, hur livet än gestaltar sig.

Har gift mig två gånger. Min förra man avled 2004. Bor nu med min nya man sedan år 2010.


Fråga mig

8 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3
4
5 6
7
8
9
10 11 12
13
14
15 16
17
18 19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ wiolettan med Blogkeen
Följ wiolettan med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se