Alla Hjärtans dag, en dag för oss alla.

Den började bra. Vi kunde gå ut, en promenad på drygt en timme före frukost och kaffe/the. Känns bra. I går däremot kom jag inte ut på hela dagen. Vi hade det trevligt hos våra vänner, men det kanske blir lite anspänning i alla fall, men nu har hjärtat lugnat ner sig igen.

Mysingen kom med hjärtesaker.

I skyltfönstret vid hundtrimningslokalen fanns hjärtan.

Nära blommorna vid blomsteraffären lyste ett rött hjärta välkomnande.

På den nyfallna snön fotade jag detta hjärta i morse.

Konditoriet bakar hjärtbakelser.

Och, det bästa av allt, vi träffade den 91-åriga damen på vår runda i morse. Hon var glad och pigg, både såg bättre ut och det hördes att hon var som vanligt igen. Hon berättade att förra gången som vi sågs så orkade hon så lite och hade inte tänkt gå runt Råstasjön, men efter det att hon hade träffat på oss och vi hade småpratat där en stund så gick hon hela rundan. Helt otroligt.

Var rädd om varandra  och hoppas att vi alla får en finfin Alla Hjärtans Dag.

ÄR DET BÄTTRE ATT VARA SINGEL ELLER VARA GIFT?

Det är bättre för tjejer att vara singel än vad det är för killar. Killar behöver någon som plockar upp efter dem. /Anna, 9 år

Jag får huvudvärk då jag tänker på sånt. Jag är bara ett barn. Jag behöver inte sånt krångel. /Adam, 7 år

HUR BESTÄMMER MAN SIG FÖR VEM MAN SKA GIFTA SIG MED?

Du måste hitta någon som tycker om samma saker. Om du till exempel tycker om sport, ska hon tycka om att du tycker om sport, och ge dig chips under tiden. /Emil, 10 år

Ingen bestämmer sig förrän de växt upp. Gud har bestämt det långt innan, och tids nog inser du vem du får dras med i resten av livet. /Helena, 10 år

NÄR ÄR DEN RÄTTA ÅLDERN ATT GIFTA SIG?

Ingen ålder är bra att gifta sig vid. Du måste vara en idiot för att gifta dig. /Fredrik, 6 år

När du är 84, för när du är så gammal jobbar du inte mer, och man kan ligga i sovrummet och älska varandra hela dagen. /Carola, 8 år

Detta är några exemper på hur barn tänker om äktenskapet. Jag tycker att det i mångt och mycket är bra och förnuftiga tankar, eller hur? En del alltså.

För min personliga del så tänkte jag som barn, ungdom och vuxen att jag ska aldrig gifta mig. Det hade jag bestämt tidigt. Jag kan inte förklara varför men det låg helt fjärran ifrån mina tankar. En bidragande orsak kanske var att jag upptäckte i tidiga år att det var frun i huset som skötte om hushållet, lagade mat, städade och såg till att barnen kom till skolan, nytvättade och propert klädda. Samt att jag vid tidig ålder fick jobba med matlagning i stället för min mamma då hon var sjuk. Mina två äldre systrar hade flyttat hemifrån, jag var äldst av oss tjejer så det föll på min lott. Könsfördelningen var som så; 5 pojkar och 5 flickor.

Så jag avskydde detta med att fixa till mat. Jag kunde inte och tyckte att det var jättejobbigt och ofta gick det inte att fråga mamma heller, hon var så många gånger "borta" i tankarna. Tidigt fick jag en inneboende rädsla för detta med hushållsarbete. Tänk er en 12-13 åring, ansvarig för att de som jobbade med till exempel höskörden fick kaffe och mat vid bestämda tider. Jag har en syster som är två år yngre än mig, hon var lite kavatare och starkare än vad jag var så hon var till god hjälp, rent praktiskt.

Det som gläder mig så här efteråt är tanken på att jag aldrig hörde någon klaga på maten, att det inte var gott, att det inte var färdigstekt, eller färdigkokt eller nå´t. Skulle tro att granngubbarna och min egen familj såg min rädsla och ville inte lägga sten på börda. Eller, pappa kanske sa åt dom att vara tyst, låta maten tysta mun.

Min pappa var en helt underbar person, men, han jobbade mycket. Jag har många gånger undrat över hur han hann med allt. Sitt jordbruk och skogen, förtroendeuppdrag i olika nämnder; barnavårdsnämnden, kommunalnämnden, han var kassör i missionskassan och med i RLF med åtaganden, förmyndare för några som inte klarade sig själva. Med mera. Ni som har läst min bok kanske kommer ihåg hur mycket han engagerade sig i.

Nu vet ni varför jag inte ville gifta mig och fortfarande inte var gift vid 30-års ålder, så länge höll jag nämligen mitt löfte till mig själv.

Men oj, nu måste jag sluta skriva, har en del annat som ska göras och sedan är vi bortbjudna till goda vänner i eftermiddag, så det blir kanske en sen kväll.

Trevlig fredag till er fina bloggvänner och var rädda om er. Hos oss är det lurigt på vägarna, lite småhalt, vi hade broddar på oss i morse och det har kommit lite snö, ett tunt lager.

Översten ska hålla föredrag för regementet. När han drar undan förhänget  framför svarta tavlan upptäcker han en ovanligt elak karikatyr av sig själv. Han  ryter:

"Vem är ansvarig för detta misslyckade skämt"?

En viskning hörs långt bortifrån.

"Hans föräldrar i första hand".

Visst, vi ärver  drag av våra föräldrar, hos en del lite och hos andra mycket. Jag kan bara se några små likheter ifrån min pappa till en av mina bröder och en syster har några drag av vår mamma. Men annars, vi 10 syskon är så olika våra föräldrar och varandra,  till utseendet. Kanske har vi ärvt andra egenskaper. Jag till exempel har ärvt vår pappas fantasi och barnsliga sinnelag, mer än mina andra syskon. De har, många av dom, ärvt vår mammas musikalitet.

Jag kommer ihåg många kvällar som vi satt hemma i vårt stora kök, sådana som fanns på landet förr, kanske nu också och sjöng och spelade. Min mamma hade en underbar sångröst, så klingande vacker. En gång kommer jag ihåg att hon sjöng på en begravning i Trehörningsjö:s kyrka och folk ville att hon skulle sjunga där flera gånger. Men, tyvärr, min mamma var  ofta mycket sjuk och klarade inte av sådana åtaganden. Det kunde gå månader utan symtom, men rätt som det var så var hon en annan, inte vår mamma. Hennes nerver klarade inte av livets påfrestningar, verkade det som. Hon fick många elchocker mot hjärnan, men inte hjälpte det inte. Hon fick bara en panisk förskräckelse för sjukhus.

Hon dog bara 72 år gammal, jag var då 34 år.  I övermorgon skulle hon fyllt år om levat. Men, inte många blir 113 år.

Nu för tiden tänker jag väldigt mycket på mina föräldrar, förstår dom kanske mer, ju äldre jag själv blir. Pappa som var borta från hemmet rätt mycket på vinterhalvåret för att försöka tjäna pengar. Sommartiden hade han sitt lilla jordbruk. Han var en sann djurvän och min mamma tyckte inte ens om katter eller hundar. Det var min stora sorg då jag var liten, för jag ville ha en katt, eller helst många.

Vad blev detta för inlägg det var ju inte alls det här jag skulle skriva? Men så kan det bli.

I morse tog vi vår sedvanliga runda och efter frukost var vi och handlande lite matvaror. Gråmulet ute och på nollpunkten, det har regnat så det är blött på gångstigarna runt Lötsjön så jag hoppas inte att det fryser på. De har förvarnat från SMHI att det ska bli kallare.

Idag mulet och regn men vi tog ändå en promenad runt Lötsjön. Det tog mycket mer än en timme denna gång för vi mötte en del bekanta som vi bytte några ord med. Bland annat den 91-åriga damen som har gått runt Lötsjön och Råstasjön i många, många år, varje morgon.

Nu hade vi inte sett till henne på ett tag, så det blev en del prat. Hon talade om att hon inte mår så bra nu, är trött och då vädret är dåligt så värker artrosen i benen mer än vanligt. Jag blev faktiskt orolig. Hon som alltid varit så pigg, alert och glad, var inte riktigt samma person. Då hon sa att hon nu gick bara runt en sjö, blev jag riktigt konfunderad. Hoppas att det bara är något tillfälligt.

Det har varit körövning på SPF idag, det gick så där. Vi håller på och försöker att få ihop ett program för ett uppträdande i april, få se hur det går. Men, det är roligt och upplyftande att sjunga.

Mysingen fick en blomster kvast i fredags då han var på ett Odd Fellows logemöte.

Han fick också en bukett häromdagen då det var SPF:S årsmöte. Tydligen så sköter han sina åligganden till belåtenhet. Det är klart, han är ju duktig, men huvudsaken är att han trivs med jobben och tycker att det berikar hans liv. Han är ju pensionär och jobbar ideelt.

Läste något häromdagen som jag vill dela med mig.

Det måste vara något fel då det är finare

att vara en gammal möbel än en gammal människa.

Låt ingen se ner på dig för att du är gammal,

utan var en föredömlig pensionär.

Läste något roligt häromdagen.

Den stora kärleken är som ett spöke; alla talar om den men få har mött den.

Jag är inte rätta personen att veta om detta är sant eller inte. Många tror ju att de har mött "den stora kärleken", men efter några år och flera motigheter så upptäcker de att det var det inte alls utan bara en förälskelse, vilket många gånger inte är så bara.

Vet inte hur jag är funtad, men det känns som om jag har mött denna kärlek två gånger. Min första man, som jag fick ha i nästan 35 år, var nog min första kärlek fast jag var över 25 år då jag träffade honom första gången. Han avled 2004 och två år senare "blev jag ihop" med min andra kärlek.  Märkligt egentligen, men sant.

Ungdomens vita vin är underbart,

lätt och friskt som luften om våren.

Men med åren kommer finessen,

djupet och den fantastiska mognaden.

Kortvarig kärlek är pikant,

men kärlek som varar livet ut

blir djupare för varje år.

Min första man var den som tog hand om mig och det var jag inte van vid.

Mysingen är lite annorlunda, fast mina syskon påstår att de påminner om varandra, vilket jag absolut inte kan se. Det som är en stor skillnad är att jag kan vara hur barnslig och ha hur stor fantasi som helst utan att det stör mysingen, han har accepterat att jag är så´n. Många skulle kanske kalla det barnslighet, men jag säger att jag har fantasi.

Ja, det är ju en fördel om kärleken är ömsesidig. Jag trodde ju aldrig att jag skulle gifta mig en andra gång, det var för mig hur avlägset som helst, men nu blev det så i alla fall och vi har mycket glädje, stöd och hjälp av varandra.

Kärlekdstemat fortsätter med Bosse Lidén ´s tävling.

Denna gång gällde det att fotografera saker i färgen orange.

Börjar med kärlekens ABZ.

Att älska mer är aldrig fel. (Det är jag med det orangea håret).

En gammal klassiker i genren.

En älskad bok. Kommer vi äldre ihåg i alla fall.

Tjejen kommer med blommor, men nu ser jag, blommorna har vissnat. Lisa Larsson fina alster.

Mysingen älskar Falstaff, fakir.

Orange fodral till ljuv musik.

Pandoras ask kan rymma mycket.

En älskad parodi.

Visserligen en dalahäst, men älskad ändå. Hittade ingen orange häst ifrån Trehörningsjö.

Tittar in till er senare, har en hel del att pyssla med.

...blir det idag istället för imorgon. Vi är lediga och tänker ta det lugnt.

Nu ska jag berätta om vad som hände igår då vi var ute och skulle handla lite mat, bland annat wokgrönsaker som vi ska ha till kycklingen idag.

Då vi hade handlat färdigt och var på väg hem såg jag ett kort som låg på marken. Jag tog upp det och sa till mysingen att det är väl bäst att vi tar hand om det så det inte kommer i "orätta händer". Som om våra skulle vara de rätta? Jo, men så är det, det finns så många oärliga personer i vårt samhälle.

"Ja", sa mysingen, "om vi sänder in det så kan vi få en blomstercheck som tack, för det har vi ju gjort förut". Detta kort var utfärdat av Handelsbanken ett betalkort. Så vem som helst kan ju använda det för att köpa saker på nätet eller betala med i en affär.  Jag tittade mig omkring såg ingen person med sökande blick. Mysingen stoppade på sig kortet och vi vandrade vidare, hemåt.

Vi hann upp en ung tjej med barnvagn och en liten tultande flicka bredvid. Jag sa till mysingen: "Ska jag fråga om det är hennes kort"? Han svarade inte så vi gick vidare och förbi dom. Då jag kom till korsningen sa jag: "Nej, jag vänder och går och frågar om det är hennes kort".

Sagt och gjort.

"Förlåt, men har du tappat ett betalkort"?

"Nej", sa tjejen, "har ni tappat ett kort"?

"Jag undrar om du saknar ett kort"? undrade jag.

Flickan stoppade handen innanför jackan och drog upp ett kort, tittade förskräckt på mig och utbrast. "Ja, det har jag, ett från Handelsbanken". Tydligen hade hon haft två kort bredvid varandra i fickan och nu hade hon bara ett.

"Vad heter du"? frågade vi och hon sa sitt namn som vi visste stämde med kortet.

"Var så god, jag hittade detta på gatan".

Hon stirrade på oss med öppen mun, helt tagen. "Hej då", sa jag. "Åh tack så mycket", kom det då äntligen och vi gick vidare och jag tackade inom mig Gud att jag hade än en gång lytt den ingivelse jag hade fått att fråga just den unga mamman. Vi besparade henne kanske en massa besvär och någon annan ifrån att bli tjuv.

"Jag blir mer och mer förvånad över dig", sa mysingen, "du är ju helt otrolig". Ja, kanske det, men det är i så fall inte min förtjänst.

Idag har vi plus minus noll och det småregnar ute så vi tog bara en kort runda före frukost. Nu strax kl. 10.05 är det melodikrysset som vi ska lösa och det brukar gå bra.

Trevlig lördag önskar jag er alla mina fina bloggläsare.

Mina älsklingsdjur, katter, har jag en hel del av.

Fick häromdagen ett brev ifrån Karolinska sjukhuset med en besökstid för att kolla av min pacemaker, hur mycket det är kvar av batteriet och hur hjärtat har arbetat.

Tiden var här i slutet av februari. Men eftersom jag någon vecka innan hade fått ett brev ifrån Heart Center om en tid för packermaker koll och hjärtkoll, i början av mars, så tänkte jag att jag måste ringa Karolinska och fråga. Tyckte att det var onödigt med koll där också och så tätt inpå. Försvinner inte de data som finns inregistrerade så att min hjärtläkare då inte kan se hur hjärtat har fungerat?

På brevet stod det ett telefonnummer jag kunde ringa om jag hade några frågor eller ville ha en annan tid. Jag kunde ringa mellan 8-9 alltså bara under en timme. Ni förstår själv, det är inte det roligaste man har att ringa myndigheter och liknande. Om det inte låter att du är nummer 29 i kön, vi tar strax emot ditt samtal, eller tryck 5 för att komma till växeln, så låter det som så: ”Personen ni söker svarar inte”. Så kom en röst som upprepade öppettiderna och när man kunde ringa. Men skam den som ger sig, efter några dagar så kom jag då äntligen fram och fick tala med en trevlig sköterska som också tyckte att det var onödigt att gå på två ställen.  Så hon strök min tid.

Vi kom överens om att hon skulle skriva till min doktor på Heart Center och förklara. För nu blir det ju han som får hålla koll på batteriet i pacemakern och se till att jag får opereras igen då det är dags.

Så sa hon: ”Eftersom jag hör att du är en klok kvinna så……., resten hörde inte jag, eller jag kommer inte ihåg vad det gällde. Jag blev så glad. Hon kallade mig en klok kvinna.

Det är sån´t som jag suger åt mig som en svamp. Hela dagen var räddad, all förtret över väntetider och dyligt var som bortblåst. Jag känner av pirret fortfarande. Hon tyckte att jag lät klok och vettig, det är jag inte bortskämd med att höra. Vilket i och för sig jag kan förstå, men än om det var lite smicker eller beröm så tog jag det till mig och blev jätteglad.

Tänk vad några ord i all vänlighet kan förändra och lyfta en människa, det är viktigt att tänka på. (Undrar nu så här i efterhand, vad var det hon sa som jag inte hörde, hoppas att det inte var något livsviktigt.)

 Några små tankar ifrån min optimistlåda. Det finns över 60 kort i lådan.

Jag måste i ärlighetens namn tillägga att min mysing säger flera gånger om dan att han älskar mig och att han aldrig har haft så trevligt och framför allt roligt sedan han träffade mig. Där tror jag att min barnslighet, som inte verkar växa bort, gör en hel del. Vi flyttade ihop då jag var 65 år och han 64, så han har ju en hel del att jämföra med.

Nu ska vi strax iväg och fredagshandla. Ha en bra dag.

Så där, nu har vi varit och sjungit i vår sångkör.

Det är bra och nyttigt med sång. Jag sjunger ju inte så bra men jag kan hålla tonen, för det mesta i alla fall. Jag var bättre då jag var ung, bättre röst och framför allt starkare.

Jag kommer ju ifrån en musikalisk familj, på min mammas sida. Vi hade det inte så fett då vi barn var små, mina föräldrar fick 10 barn, och pappa hade ett litet jordbruk, mamma var hemmafru som det var brukligt då. Men, fast vi inte hade pengar så försökte mina föräldrar skaffa instrument till oss barn, ja till sig själva också. Min mamma var så duktig på att spela gitarr och pappa spelade orgel. Därutöver hade vi mandoliner, cittra, fiol, blockflöjter, dragspel och senare även ett piano.

Nu har vi här hemma, en gitarr, en cittra, en ukulele och en keyboard. Den senare köpte min förra man till mig efter det att han hade hört mig spela på mina svärföräldrars piano.

Då jag var ung var jag med i strängmusiken hemma. Min ena bror, min ena syster och jag sjöng en sång trestämmigt på ett möte en gång, och, det gjorde jag aldrig om sedan. Inte för att det lät gräsligt, för det kanske det gjorde, men jag var så blyg att jag klarade nästan inte av det. Sedan efter det att jag hade gift mig och fått familj så avtog sången och musiken mer och mer. Nu har jag svårt att spela piano. Flera av mina syskon kunde spela utan noter, de var så tonsäkra men jag måste ha noter, så det lärde jag mig.

Igår på konserten i kyrkan fick vi som publik sjunga med ibland, det gillar jag. Min man som var med i kören åkte  en timme före mig och jag skulle komma senare. Tunnelbana till Fridhemsplan. Men, det hade varit bråk och störningar på vår tunnelbanelinje så tågen var försenade. Jag såg flera vakter utanför vår tunnelbana också. Min man hann bli orolig och undrande flera gånger om, innan jag kom fram och han fick syn på mig.

Kan inte fatta. Varför ska det finnas personer, mest ungdomar då, som ska förstöra för andra, som inte kan nöja sig med att finnas till utan måste sabotera och ställa till förtret? Det har blivit mycket av sådant nu för tiden, mycket här i Sundbyberg. Så poliser och vakter behövs och i större utsträckning.

Jag hörde av flera damer som var på kören idag hur osäkert de tyckte att det kändes att gå utomhus, även på dagtid. En dam sa att hon bär aldrig handväska, av säkerhetsskäl. En annan dam hade känt sig förföljd hem och tre yngre män hade försökt tränga sig in i porten, vid fyratiden på en eftermiddag. En annan i sånggruppen hade blivit bestulen.

Undrar vartåt det barkar?

Nej, detta blev för negativt och sorgligt, det började ju så bra. Jag får skriva lite upplyftande nästa gång.

Känner mig lite som detta hus. Detta kallas danshuset tror jag. Jag tog bilden då vi var i Prag, för några år sedan.