Elfte mars, varje år, jag vaknar upp på morgonen och vet, idag är det ett datum som är lite speciellt. Så har det varit i 35 år, men det är ju inte så längre, har jag kommit på efter ett tag, har jag fått tänka de senaste 12 åren. Min förra man som skulle ha fyllt år idag, finns inte längre.

Det är märkligt, ja rent av besynnerligt. Fast jag nu lever med min mysing, vi har varit gifta i 6 år och vi har det bra, så kommer jag på mig själv ibland, med att sakna min förra man, undrar hur det skulle ha varit om han hade fått leva.

Jag älskade min förra man och jag älskar min nuvarande. Jag har svårt att få ihop det. Men tydligen kan man älska två män, fast kanske på olika sätt.

Här en bild av min förra man och min väninna Louise. De står på altanen i vår villa i Duvbo, där vi bodde i början av 1980 talet. Louise har också lämnat detta jordeliv, för 6 år sedan.

Snart så är vår vandring slut uppå jorden här

 och vi skola flytta hem som beslutat är.

Om ej dödens bud oss når, Jesus kommer snart.
Hämtar oss, då jord förgås, då blir allt så klart.

Tänk när släkt och vänner alla mötas där

 på den gyllne stranden skiljas aldrig mer.

Prisa Gud och Lammet som oss har köpt fri.

Sorger flytt, morgon grytt, uti himmelen. 

Många kära gått förut till vårt rätta hem.

Vila efter livets slut, snart vi möta dem.

Varje tår där torkas av, sorg och nöd ha flytt.

Underbara sällhetshav. Evig morgon grytt.