Vad jag hatar övergångsställen utan ljussignaler, jag avskyr dom så till den mildaste grad. (Oj vad jag tar i)

Nu vet jag vad ni tror men så är det inte alls utan tvärtom.

Jag klarar inte av att stressa och jäkta eller halvspringa vilket jag titt som tätt får göra då jag ska korsa gatan.

”Ja, men”, säger ni, ”bilarna har ju skyldighet att stanna”.

Visst, det är ju det som är problemet. Jag försöker vinka fram dom eller försöker få dom att förstå att  ”ni kan åka, jag går över se´n då det är tomt på bilar, jag har ingen brådska”.

Nejdå, de ska stanna och vara lydiga bilister och låta mig gå över,  jag känner mig ”ivägen” vill över så fort som möjligt för att inte vara något hinder för biltrafken. Så jag försöker att springa över så snabbt jag bara kan, eftersom de inte ger sig utan står där och väntar. Inte särskilt nyttigt för mitt hjärta att göra dessa hastiga springturer. Och mysingen blir arg på mig, det är inte roligt. Han tycker att jag ska gå över som vanligt, i den takt som jag annars går och inte jäkta iväg. Detta mitt beteende börjar att ta på mig. Varför kan jag inte ändra på mig?

Jag har haft en del otrevliga dagar, om jag kan kalla det så banalt. Det "vanliga" har kommit och gått igen. Men, för några dagar sedan var jag med om en känsla som jag aldrig haft. Hjärtat gick mycket sakta, hoppade, stannade och hoppade igen. Hela kroppen kändes i olag. Mysingen kände på min puls och han hade aldrig känt detta konstiga på mig förut då han har tagit pulsen. Det kändes som om hjärtat hackade. Min pacemaker ska ju sätta igång hjärtat om jag får hjärtstopp, men det kändes inte så.

Har inte kommit iväg på någon promedad idag heller.

I denna ålder visste jag inte mycket om framtiden. Men katter älskade jag redan då.

Jag tror att de tyckte om mig också.