Vid vår morgonrunda tog vi vägen  förbi idrottsparken och där på gångstigen låg en daggmask, helt stilla. Det är ju fortfarande inte någon värme att tala om och daggmaskar har jag inte sett förut i år. I morse hade vi plus minus noll.

Vi stannade till och stod båda två och stirrade ner på masken som började röra sig lite, åt motsatta hållet emot vad den skulle göra för att komma ner till någon jord. Den verkade vilja sträva rakt mot väggen på curlinghuset. Stannade till och förblev helt orörlig igen.

”Stackars lilla mask, vart är du på väg”, hann jag tänka innan en dam kommer fram till oss och frågar:
”Vad tittar ni så intresserat på”?

”Jo”, sa jag, ”det är en daggmask som är på väg åt fel håll för att kunna överleva”.

”Men den verkar inte leva”, sa damen, ”den är så stilla”.

”Jodå” sa jag, ”visst lever den.

”Ja men då måste vi hjälpa masken att komma rätt”, sa damen och tog den i handen och la den på andra sidan där det fanns jord och gräs.

Jag blev faktiskt glad, det finns personer som har känsla även för det svagaste lilla kryp, en mask som många tycker kanske är läskig att hålla i. Damen hade handskar på sig.

En liten sann barnhistoria så här på måndagsmorgonen kanske skulle passa.

En lärare i grundskolan skulle förklara för sina elever vad barmhärtighet var. För att de lättare skulle fatta detta abstrakta substantiv så tog han till en bild:

"Om jag ser en man slå sin stackars åsna illa och jag hindrar honom, vad visar jag då?

"Broderskärlek, magistern".

Min novemberkaktus har slagit ut. Nog är det novemberväder ute, i alla fall på morgonen, men ändå.