Min ena syster, hon som är två år yngre än mig och bor i Hälsingland har varit hos oss några dagar. Det har varit så trevligt. Det blir ju inte att vi träffas varje månad eftersom det är en bit upp i Norrland hon bor och jag här i Stockholmstrakten. Därför är det desto trevligare då det kan ordnas så att vi kan ses.

Hon skulle hämta sin dotterdotter på T-centralen i går och de skulle tillsammans åka upp till Friggesund. Hennes dotterdotter är tio år och skulle vara med på ett ridläger i Delsbo. Hon är som sin mamma mycket intresserad av hästar och ridning. Mamman har genom åren ställt upp på många tävlingar och vunnit priser, är mycket duktig.

Dom här dagarna har gått så fort. Det blir gärna så då det är mycket som man vill hinna med. Men, vi hann med att åkta till Farsta och hälsa på vår bror. Det var trevligt.

Att åka tunnelbana och trängas ibland folk är mindre trevligt, men måste gå. Tänk så jag har vant mig av med detta att skynda mig att komma med tunnelbanetåget och få en sittplats. Att stå och försöka hålla i sig på tåg och bussar är inte min grej längre. Många ungdomar nu för tiden verkar inte tro att det är så jobbigt som det är att stå, då tågen bromsar in eller kränger. Jag var nog inte medveten om det själv heller då jag var ung, så jag ska inte klaga.

Läste några rader som fick mig att tänka till.

Låt ingen se ner på dig

för att du är gammal,

utan var en föredömlig

pensionär.

Vänlighetens småmynt

fyller kärlekens kassakista.

Liljekonvaljer som min yngsta syster plockade i Ångermanland då vi var där, för tre veckor sedan, ungefär.