Idag, ingen morgonpromenad. Det händer titt som tätt nu tycker jag och det är inget som jag gillar. Men, hur är det dom säger. ”Det är bara att gilla läget”. Det har aldrig varit min starka sida, att gilla alla möjliga olika lägen,  men jag har försökt att anpassa mig.

Jag får skriva om då vi var ute och vandrade förra helgen för att fota ”makare” för Bosse Lidéns

tävling.

Vi gick där på kyrkogården och kollade vad det stod på gravstenarna. 

Då helt plötsligt då jag tittade upp, stod det ett rådjur och iakttog  mig, alldeles stilla var det.

Hade ju kameran uppe, så snabbt som ögat tog jag en bild och såg då efteråt att det stod en till nästan bredvid. Det måste jag ju också föreviga.

Då vi hade gått ett tag sa mysingen:

”Titta där,  det ser ut som ett lodjur”.

”Ja, det verkar vara två skulpturer av djur”, sa jag. ”Den ena av en katt eller ett lodjur, den andra, är det kanske en hare som sitter där på stenen”?

 Jag gick närmare och tog en bild.

Som jag brukar då jag ser katter, skulpturer eller inte, så pratar jag med dem så jag sa:

”Hej misse, så fint du sitter där och vaktar”.

”Mjau, mjau, mjau”, svarade statyn till min och mysingens förvåning.

”Va, är du en riktig katt”?

”Mjau, satte katten igång med en väldig svada, en harang så det stod härliga till och så kom den vandrande emot mig, medan den ivrigt berättade något.

Jag skulle så gärna velat veta vad den pratade om. Kanske den hade hört att vi trodde att katten var ett lodjur och kände sig förnärmad. Men med de öronen och den storleken, så är det lätt att ta fel, på långt avstånd. Katten och jag pratade ett tag men sedan måste vi forsätta vårt sökande. Jag frågade om den ville följa med mig hem och då fick jag ännu en gång en massa förklaringar. Tyvärr vet jag inte vad, men troligtvis att den trivdes bra med den familj den bodde hos.