I morse tog vi en kort promenad och då kände jag för första gången, i luften, att nu kan hösten snart komma. Samtidigt såg jag på väderleksrapporten häromdagen, att denna vecka ska bli varm och sommarlik. Så vi får se.

För mig har det inte varit många dagar i böljan den blå, men en badbild från ett museum som vi besökte i somras, kan jag visa. Ni ser väl mig? Annars är det jag som håller i parasollet. Som ni vet är jag rödhårig och vi måste kanske mer än andra skydda oss från solens strålar. Jag har läst att det beror på att vi har tunnare hud än andra. Vet inte om det är sant.

Men sant däremot är, enligt statistiken, att det är extremt ovanligt, färre än 1%,  att en rödhårig person har blåa ögon, de brukar vara bruna. Jag för min del har grågröna ögon, enligt min mysing och de blir svarta då jag blir arg.

Det finns en  myt som säger att vi är mer temperamentsfulla. Men det har jag inte läst i någon statistik, möjligt att det stämmer. "Rödhåriga är häftiga" tycker i alla fall mysingen. Han ville köpa en t-tröja med den texten en gång, men jag ville inte bära den.

Enligt studier känner rödhåriga bättre av temperaturskillnader, mer känsliga för kall och varm smärta. Smärtstillande tabletter tar inte lika bra på rödhåriga.

Sedan en sak som jag hoppas att alla läkare som bedövar folk vet. Vi rödhåriga behöver 20% mer bedövning vid operationer.

Kanske var det därför som den läkare som bedövade mig vid min pacemaker operation fick ge mig den ena sprutan efter den andra.

"Känns det fortfarande"?  frågade han till slut uppgivet. Sedan under operationen sa sköterskan:

"Det rinner tårar från hennes ögon" och så fick jag en spruta till.

En teori däremot som jag tror på är att rödhåriga får fler getingstick än de med andra hårfärger.

Nåt som däremot verkar otroligt är, att om du tittar in i ögonen hos en som är rödhårig, längre än 10 sekunder, är risken stor att du blir förälskad. Jag sa det till mysingen som höll med till 100%.

Vet inte om allt som skrivs och kollas om rödhåriga är sant, eller påhittat, men det som jag vet är att vi är inte så väldigt många till antalet, procentuellt sett.

Trevlig dag önskar jag er alla. Rödhåriga eller ej.

Ny tävling hos  Bosse Lidén som denna gång gällde att besöka ett bibliotek för att klara av nr 24 av lek/tävlingen som Bosse ordnar till för oss i bloggvärlden, som nappar på det.

Detta är Sundbybergs bibliotek Signalfabriken.

Det öppnades söndagen den 13 januari 2013. Biblioteket flyttade då ifrån sina gamla lokaler som låg på Järnvägsgatan. Där var jag och mysingen ofta. Vi har varit där på föreläsningar, lånat böcker och allmänt trivts där.

Men i Signalfabriken känner vi oss inte lika bekväma, så vi har varit där ett fåtal gånger under dessa 3 år. Men nu var det då dags.

Tävlingen denna gång går ut på att fota vissa böcker, förutbestämda av lekledaren.

Kurt Wallanderroman.

En bok som handlar om diabetes.

En som handlar om Gotland. Den här måste vi kanske låna eftersom vi önskar att få åka dit nästa vår. Mysingen planerar.

Bilduppslag på en delfin.

En av Astrid Lindgrens böcker, vilken var lättast att hitta.

ABC-bok.

Så en bok som handlar om ämnet film.

En kvinnlig poets poesi/diktbok. Det finns många poesiböcker och jag älskar att läsa dikter. Helst om det är på rim.

Memoarbok om en manlig person. Jag tog det säkra för det osäkra och valde en bok där det står att det är en memoarbok. Det finns många böcker som handlar om vissa personer, men kanske då inte direkt är memoarer.

Bild på en DVD. Vi lånade hem en också, inte denna, men den var inte bra.

Så skulle jag då ta en bild av en bok som jag kan rekommendera till andra att läsa. Det finns så många, men det svåraste var att hitta dem.

Jag valde denna,  Barn 312. Den handlar om en liten föräldralös flicka som hittades på ett flyktingtåg från östeuropa 1944. En rörande och känslosam bok, kanske lite för mycket, men jag läste den som ung och den grep verkligen tag i mig. Har läst om den sedan och jag tycker fortfarande att den är rörande och spännande. Den skrevs i mitten av 50-talet.

Så var det uppgiften att fotografera Bosses bok ”Mina fotsteg i ditt hjärta”, det kunde jag ju göra direkt ifrån mitt eget bibliotek, men se det gills inte. Den skulle fotas på samma bibliotek som de andra böckerna, och Sundbybergs bibliotek hade inte den. Läste på Google att i Stockholmsregionen finns den endast på  Kungliga Biblioteket i Humlegården i vår huvudstad och jag hade ingen möjlighet att klara av det, eftersom min kropp är som den är nu. Det biblioteket är annorlunda också. Man måste beställa fram de böcker man önskar titta på, i förväg. För få dagar för biblioteket i Sundbyberg att få hem den på interurbanlån.

Bilderna på biblioteken som också var en delfråga. Där gissar jag.

Skara bibliotek

Halmstads gamla stadsbibliotek

Bara bibliotek Svedala

 Ny månad och det känns lite så där. Vi har en hel del att ordna med denna september och jag är ju inte kurant ännu, men vi får se framåt och ta det som det kommer.

Idag heller ingen ute promenad. Jag saknar mina morgonpromenader före frukost, verkligen. Så viktigt det är att värdesätta det man har då man har det, så att säga. Men, jag tror att det ofta kom fram att jag tyckte om att vandra ut i tidiga morgontimman och njuta av stillheten och ron. Att gå runt sjöarna, som jag brukar skriva om, det är länge sedan och jag undrar hur alla de som vi brukade möta, mår och har det. De som vi alltid växlade några ord med och de som vi bara hälsade: "God Morgon" på.

Aina, 92-åriga damen som var så pigg tills i våras då hon fick atros. Börje, "årsresenären" han som en gång kring jultid varje år gör en resa till exotiska platser och länder. Undrar hur de mår?

Eller de andra. Tidningsläsaren, mannen med vitsvarta hunden, den långe smala killen som har vandrat bort många kilon, paret med taxarna, lilla pigga norrländskan, ibland med och ibland utan sin hund, damen som hade 5 taxar med på sina promenader för några år sedan, den äldsta 14 år, nu har hon bara 3 st. Paret, där han stapplade fram och hon var hans stöd, den gamla damen 87 år som nyligen haft det tufft, men nu kunnat börja gå ut igen, men då med rullatorns hjälp. Mannen med taxen, där taxen hela tiden får gå dit han vill och hur länge han vill. Han börjar också bli äldre, mannen alltså, skakar lite och verkar ha det jobbigt, men pratar glatt med oss.

Det finns fler, men det är några som vi känner mer än andra, kanske 15-20 st. Vi har ju vandrat våra morgonpromenader ungefär samma tid sedan 2006 då vi flyttade ihop. Med undantag av semestrar och sjukdom.

Igår var jag till vårdcentralen, för att ta PK provet. Hoppas att det var bra, får svar idag. Då jag vaknade på morgonen sa jag till mysingen:

"Undrar om jag kan gå ner till vårdcentralen idag, det känns omöjligt, hur ska jag klara av detta"?

"Jag kan ju skjutsa dig i bilen",  sa mysingen. Ja, visst, det tänker jag sällan på, då det gäller att ta sig till ställen här i Sundbyberg, vi brukar alltid gå, men bilen finns ju. Jättebra.

Hoppas att ni mina bloggläsare får en bra dag. Sköt om er och varandra.