Att jag inte har blivit trodd, har jag för det mesta sluppit i vuxen ålder. Som barn hände det ofta. Troligtvis beroende på min livliga fantasi. Nu som vuxen och  ”förståndig” tänker jag efter lite mer. Fast, fantasin har jag kvar.

Det jag ska berätta nu kommer jag inte att glömma.

Det var för några år sedan. Jag och mysingen var hemma i Ångermanland och varje morgon, innan frukost,  gick vi ut en promenad. Den här gången som jag tänker på vandrade vi på landsvägen ut ur samhället, det var skog på båda sidor och jag visste att nästa by låg en bra bit bort så jag sa att nu ska vi kanske vända hemåt.

Tittar upp och framåt och ser långt borta en varg som springer över vägen. Jag kunde nästan känna hur nackhåren reste sig. Rädsla, lite blandad med förtjusning.

”Titta”, säger jag till mysingen, ”en varg, en stor varg”.

”Jag ser ingen varg, var det inte en hund du såg då”? undrar mysingen.

”Nej, det var en varg, tror du inte att jag känner igen en hund”?

”Ja, men schäfrar och vargar liknar ju varandra”, försökte mysingen. ”Jag såg varken det ena eller andra”.

Då vi kom till min bror och min syster berättade jag vad jag hade sett och dom bara skrattade.

”Det finns inga vargar här. Du som fotar så mycket, tog du ingen bild”? Ja, men vad då, det hann jag ju inte.

Ingen trodde på mig och jag kände mig plötsligt som barn igen, missförstådd och ensam. För jag var så säker på att jag hade sett en varg, för första gången i mitt liv.

Den här händelsen dök upp i mitt huvud då jag läste om Bosses tävling denna gång, vilken går ut på att fota, bland annat, djur inifrån ens egen lägenhet. Bland annat vilda djur såsom varg. Här där jag bor kan jag skymta fåglar och hundar ibland, inte mycket vilt i dom.

Trevlig söndag önskar jag er som tittar in här.

Letade igår efter något i min bokhylla och hittade då denna bok som jag alldeles glömt bort, visste inte ens att jag hade den. Har jag fått den och när, var och hur?

Men i alla fall jag började att läsa lite i den. Den handlar om hur Kräftan är som person, astrologiskt sett, jag menar horoskop, jag tror inte på att horoskop stämmer. Men nu då denna kom i min hand var jag tvungen att kolla. För jag är ju född i Kräftans tecken.

Jodå, det stämmer ju riktigt bra...?

Började med att läsa: ”kräftans människor är vänliga, omtänksamma och kärleksfulla och de har en ytterst stark ambition att vårda och skydda dem de älskar. Känslomässigt är hon ombytlig. Det ena ögonblicket kan hon känna sig uppe i toppen med en högst positiv inställning och visa alla tecken på lycka och harmoni, i nästa kan hon plötsligt verka uppskärrad, ögonen smalnar och hon får en kallt glimmande blick och en liten bestämd rynka framträder mellan ögonbrynen. Det är försvarsmekanismen som sätts i funktion. Kräftan har också en stor medfödd förståelse och medkänsla och kan lyssna i timmar i sträck på en massa sorg och elände som anförtros henne och hon är vänlig och lugnande, ger goda råd och praktisk hjälp -  hon har förmåga att identifiera sig med andra människor och deras problem. Kräftan har minne som en elefant och kan ibland verka onödigt hård. Hon kommer ihåg varenda oförrätt som hon råkat ut för i det förflutna. Kräftan är ofta hämmad och då är hennes skyddande skal verkligen en buffert mot de komplikationer och svårigheter som kontakten med omvärlden för med sig och skyddar hennes egna invecklade motiv från ovälkommen insyn”.

Sedan stod det att Kräftan är i hög grad en känslomänniska har ytterst starka instinkter och är synnerligen skarpsinnig. Så fortsatte det rad efter rad och jag tyckte att alltihop stämde in på mig mer eller lite mindre.

Men, sedan kom det. Kräftan är väl förfaren i kokkonsten och mycket händig i hemmet Kräftmodern kan bli alltför insnärjd i sina husliga plikter.

Där sprack det rejält och jag slutade att läsa. För nu begrep jag igen att det bara är båg, eller? Jo, för någon husmor är jag inte och kan inte laga mat. ”Förfaren i kokkonsten” tänk om det vore så väl.

I morse endast 4 plusgrader och det blåser en kall vind, men solen skiner och det ser ut att bli en fin sensommardag.

 Hoppas av vi alla får en härlig dag.

Redan onsdag och jag tycker att veckan knappast har börjat. Tiden går så fort och jag hinner inte med något, inte ens mig själv.

Som mysingen sa då han kom hem igår efter det att han hade varit och visat film för pensionärerna på SPF.

”Jag förstår inte varför jag är så trött. Ska man inte orka med mer än en sak per dag,  vid den här åldern”?

Jodå, han orkade, vi var och handlade på morgonen också och sedan på kvällen gick mysingen till Centrumkyrkan för att deltaga i sångövning som Huskören hade. Det ska ju snart bli ett framträdande på en 11-gudstjänst på en söndagsförmiddag i kyrkan.

Nu strax ska vi till SPF på sångövning.

Kommer ni ihåg att jag berättade om de nya fina papperskorgarna som ”tömde” sig själva och bredvid en ”pantanameramojäng”?

Har ni sett vad mojängen har fått för användningsområde? Ett askfat. Det fick vi se på vår morgonrunda. Ja jag säger då det. Alla sätt är bra, utom de dåliga, sägs det.

Hittade också en penna, denna.

Vecklade ut ett papper som satt på den och blev varse detta. Alltså en riktigt fiffig reklampenna, vilket jag aldrig har sett förut, som jag kan komma ihåg. Kul grej.

Hoppas att ni såg att jag i förra inlägget nu har tillrättalagt att jag hade ett sakfel där. Det var på Kungliga konsthögskolan som det brann. En uppmärksam läsare har sagt till mig.

Ha en finfin dag ni som läser min blogg.

Ny dag och en ny vecka som är så välkommen.

Jag har inte hunnit vara här inne så mycket de senaste dagarna för vi har haft besök av två av mina yngsta syskon, tvillingarna, samt ett syskonbarn. Det har varit trevligt och roligt att träffas och umgås.

De kom inte bara för att hälsa på mig utan skulle på vernissage. Ett annat av mina syskonbarn, som går på Konsthögskolan, skulle visa sina alster, nu i fredags.

Men, tyvärr så blev det inte så. Det utbröt en stor  brand på Konsthögskolan veckan innan, som ni kanske har hört talas om. Osäkert om den ena byggnaden kan räddas. Så nu är vernissagen uppskjuten på obestämd tid. Tycker så synd om eleverna där.

Den är Sveriges största i sitt slag och det är inte så lätt att komma in där. Trycket är hårt och ansökningarna är många.

På vår morgonrunda såg vi en märklig skylt. ”Har någon sett min katt”? Jaha, och hur ser den ut och var försvann den och vem ska vi kontakta? Konstigt från början till slut.

Tror inte att det är deras katt, dom som har satt upp denna fina stege till sitt husdjur. Omtänksamt och fint.

Fint med ett litet hjärta in till herrarnas.

En barnmössa med hjärtan fanns också på vår väg.

Förr i tiden, på våra promenader så fann vi ofta småpengar så det kunde komma upp till någon tia eller så. Nu ser vi sällan något i den stilen, inte en endaste liten krona. Det verkar som om alla betalar med kort. Jag har inte börjat med det ännu, bara om det är något dyrt. Jo, det förstås, hos frissan, hon vill inte ha kontanter.

På tal om kontanter. Idag kommer det nya ut i handeln. 100-lappar och 500-lappar. En- två -och femkronor blir också nya. 20- kronors sedlarna och 50-lapparna kom förut. Ja, jag säger då det. Det kontantlösa samhället tillverkar nya pengar.

Ha en finfin dag.

Tillägg:

En uppmärksam läsare har sett att jag har skrivit fel och jag har därför rättat till det.

Det var på Kungliga konsthögskolan branden utbröt. Jag skrev Konstfack. Ber om ursäkt för detta.