Allting ordnar sig till det bästa, brukar det ju heta. Jo, jag tror att jag har en skyddsängel som hjälper och en Gud som ser längre än vad jag gör och kan planera.

Det är ju inte något som jag bara har kommit på så här hux fux, men vissa dagar blir det tydligare än andra. För det mesta gäller det småsaker, men, eftersom jag inte vet vad som kan hända så kan det vara små saker som kan utveckla sig till stora. Oj, så kryptiskt.

Nu blev det lite påtagligt eftersom de ringde ifrån vårdcentralen och sa att min läkare var sjuk och ville boka en annan tid till mig. Jag skulle ha varit där i morgon vid 9-tiden och hade redan börjat oroa mig hur jag skulle ta mig dit. Visserligen har det slutat att snöa, men det har kommit över 4 dm snö på ett dygn så kommunen hinner inte med att skotta, sanda och salta. De flesta bilarna här utanför är översnöade och mysingen har inga dubbdäck. Men, nu ska jag boka en ny tid och förhoppningsvis är det fina bilvägar och gångvägar då.

I morse tog jag och mysingen en liten, liten promenad, några hundra meter blev det bara. Tänkte att jag ville ha lite frisk luft och rörelse i mina ben, men snön och halkan är inte till för gamla kärringar som mig.

Bänken utanför vårt hus. Den ser riktigt vacker ut, i snöskrud.

Trappan upp till trottoaren, från vårt hus.  Inte lätt för gamlingar att ta sig fram. Den här bilden är ifrån i morse. Några tappra har trampat upp litegrann. De måste kanske iväg till sina jobb.

Förutseende, verkligen. Snökedjor, suveränt. Det var länge sedan jag såg det på någon bil.

Denna bild tog jag igår då mysingen var på gång ute. November kaktusen har börjat blomma som synes. Någon av dessa översnöade bilar är vår. Kan ni gissa vem? Skojar bara, det är ju omöjligt, men det är den som har mest snö på sig.

Måste tala om att idag känner jag mig bättre. Förkylningen verkar ge med sig, flimret håller sig lugn och jag har bara lite ont i munnen och örat.

Var rädda om er och ta det lugnt om det är halt ute.

Milt uttryckt. Det är nästan helt igenproppat i trafiken i Stockholmstrakten. Massor med lastbilar står och kommer ingen vart och personbilar, ja många har hamnat i diket. De varnar på radion att "ge sjutton i att åka ut med bil om inte vinterdäcken är på". Så skarpt  brukar de inte uttrycka sig, men alla infarter är igenkorkade vad det verkar och då är det kritiskt.

Snön vräker ner och har gjort så en stor del av natten, mer eller mindre.

De som är glada är säkert barnen. Tänk, äntligen får de åka pulka och göra snögubbar. Männen i snöröjningen tjänar ju pengar men de verkar frustrerade över att, som en sa: "det är lika mycket snö framför som bakom plogen". Det verkar tröstlöst, helt enkelt. På bilparkeringen som jag kan se lite här utanför vårt fönster, står nästan alla bilar kvar, en verkar ha kört iväg.

Skönt att inte behöva ge sig iväg någonstans idag. Jo, mysingen ska iväg. Det är träning i vår lilla SPF kör. Jag kan ju inte följa med, men får träna hemma sedan om jag nu ska vara med i fortsättningen.

Vår almanacka i köket som jag tycker så mycket om. För november står det:
Tiden är den mest rättvist fördelade resursen.

Alla har tjugofyra timmar till sitt förfogande varje dygn. 

Nu hör jag på radion att nästan all busstrafik är inställd i många områden runt Stockholm. Det är nästan omöjligt för dom att komma fram. Innerstadsbussarna går, en del, nr 1-4, sägs det. Totalhaveri, säger radiorösten. Det går inte ens att gå på trottoarerna utan människorna går ut på gatorna, för att komma fram. Och, där slirar bilarna.

Var rädda om er., ni som måste ut.

I helgen har det snöat så nu är det vitt ute, några cm bara, tror jag. Onekligen lyser det upp i novembermörkret.

Så här vackert var det på Duvbo minneslund, en del av den, igår. Jag kunde inte komma längst upp och titta och det går inte att köra bilen dit heller.

Men vackert med ljus är det.

Om ni kommer ihåg i mitt förra inlägg här på bloggen då jag undrade vad som fanns i vänstra hörnet på bilden vid kapellets knut, så har jag löst gåtan nu.

Jag var ju bara tvungen att ta mig dit för att kolla. Min fantasi såg ju allt möjligt men det som jag tyckte att det liknade mest var vättar. Två små vita vättar.

Ni kanske inte vet vad vättar är. Det lärde jag mig av min mamma. Hon hade stor respekt för dessa små varelser som oftast bosatte sig under boningshus på landet. Lite liknar de små tomtar. De ville gärna hålla sig gömda men visade sig ibland vid juletid. Enligt min mamma så skulle man hålla sig väl med vättarna, absolut inte prata illa om dom. Oftast var de bra husvakter och hade ordning och reda runt omkring sig. De var snälla små varelser om man själv var vänlig emot dem. Gjorde man något som de inte gillade kunde man få ett riktigt litet elände.

Vättarna avskydde hett vatten. Kallt vatten kunde mamma hälla ut på marken, men hett vatten, nej, då skulle man först stampa med fötterna för att varna de små liven.

Här kan ni nu se att det inte var två små fina vättar, utan det var bara en vanlig sten. Eller så har de trollat till något mellan gångerna jag var där. Joo, absolut har dom det. Om jag jämför bilderna så syns det ju tydligt.

Så här såg det ut på fredagen. Nästan precis som små vättar som jag har föreställt mig dom, i min fantasi, sedan jag var en liten tös. Ni kan Googla om dom, tror jag. Eller var det bara min mamma som kände till att de fanns?

Ha en finfin dag och var snäll mot allt och alla.

Nu på morgonen ser jag att solen tittar fram lite. Ovanligt, den har inte synts till mycket de senaste veckorna, den har haft semester efter sommaren. Vi har minus 3 grader och någon mm snö på vissa ställen.

Den här bilden tog mysingen i morse vid morgonrundan. Första snöbilden i höst. Jag saknar att inte kunna gå runt sjöarna, men vi ser framåt. I love you. Kärleksbudskap på morgonen, inte dåligt.

Igår skjutsade mysingen mig till Skogskyrkogården så att jag kunde tända ljus och lägga grankvistar med rosor på min förra mans grav. Vi gjorde det igår för idag är det sannolikt alldeles för mycket folk och den här dagen är det också stängt för bilar där. Brukar vara så på Alla Helgons Dag.

Han bilade också till Haga Norra, hans morföräldras grav samt till Duvbo kyrkogård där mysingens föräldrar och farmor och farfars grav finns.

Detta kapell har mysingens farfar byggt. Han var byggmästare här i Sundbyberg och dog 1928 endast 42 år ung.  Ungt även för att vara på den tiden. Det lilla kapellet finns på Duvbos kyrkogård. Ser ni vad det är som står där till vänster på bilden, vid husknuten? Något vitt. Jag såg det inte förrän jag fick fram bilden, men vet inte vad det kan vara.

Den här dagen blir även den en innedag. Det var bra att komma ut lite igår. Både jag och bilen tyckte det. Har fortfarande ont efter ingreppet och förkylningen verkar ha slagit sig på örat. Det går över och inget att hänga läpp för.

Hoppas att vi alla får en finfin helg.

Plus minus noll ute och det blåser, men ingen nederbörd. Lite vitt ligger det marken, fläckvis, men det mesta av snön som kom senaste dygnet har smält bort. Plogbilen har åkt förbi på vår gata, men jag tror det var mest för att sanda eller salta och det är bra.

Lilla Doris på vår balkong, i somras. En väninnas katt.

Nu då det börjar bli lite höst så längtar jag efter en katt, märkligt, men dom är så goa och sällskapliga. Det går att prata med dom och svar får jag också, kanske inte alltid att jag förstår kattspråk, men ibland så. Du har ju mysingen, ja visst har jag det men han är borta så mycket nu då "höstjobben" börjar.

Mysingen har hjälpt mig mycket de senaste dagarna. Nu ni som inte vill läsa om tråkiga och blodiga saker kan stoppa här, ni andra som vill får reda på hur det gick för mig hos tandläkaren i går, tandutdragningen och Waranvärdena som jag oroade mig för, får fortsätta på eget bevåg och läsa. Skojar bara, ingen fara. Vill gärna "skriva av mig", det är också bra som dagbok.

Först ett tack till er som tänkte på mig och kanske bad en bön, det hjälpte, jag sitter här och har bara lite ont.

Att dra ut tanden tog cirka en halv timme, då har jag inte räknat med tiden innan bedövningen tog. Tre sprutor plus två av något som han sprutade på bara, vid tanden. Glömde att fråga vad det var.

Tanden hade två rötter som hade växt snett och tandläkaren fick först kapa sönder en del av tanden som han kom åt och sedan började bändandet och bit efter bit lyckades han få bort hela. Han sa att det var en jobbig process och svårarbetad. Så, jag vet inte vem som kände sig mest lättad då det var över, han eller jag. Kanske mysingen som satt i väntrummet och tyckte sig höra mig skrika. Joo, det är sant, han hörde ett skrik, men det var inte jag.

Blödningen då, jo det var segdraget, men efter cirka 7-8 timmar upphörde den och i morse var det bara att jag spottade lite blod. Ändå hade jag fått ett receptbelagt medel, brustabletter, Cyklokapron som jag använde att skölja mun med, i intervaller.

Ännu så länge har jag inte ätit annat än flytande, och druckit förstås. Fick ett litet sår i mungipan men det läker säkert snart. Det uppstod då tandläkaren fick bända så mycket, kan jag tänka mig.

Jag är glad och tacksam att det är över och gick bra. Jag har dragit ut tänder förr, men aldrig medan jag gått på Waranbehandling och eftersom jag fick olika besked av "läkarvetenskapen", så blev det så att jag och mysingen besämde att vi skulle minska lite på intaget av Warantabletterna och äta förnuftigt, sån´t som vi vet går åt ena eller andra hållet. Det vågar jag inte säga högt, egentligen, men det är ju så att vi är oss själva närmast. Eller hur?

Hos läkarna kan det kanske bli, ojdå, hoppsan, tålde du inte det, hur blev det så här? Och., sen kan de jobba vidare med sitt arbete och liv.

Nu låter jag cynisk, men jag hoppas att jag har fel.

dom värmer mig i novemberrusket och läkarstrul.

Det var mycket roligt att vinna denna tävling. Det trodde jag absolut inte, utan jag var mer med som en kul grej. Sedan är jag ju tävlingsinriktad till max och tycker att allt sånt är skoj. En åkomma ifrån barnsben. Vi var tio syskon och det fanns inte TV eller mobiler då jag växte upp så vi barn och ungdomar fick roa oss själva så gott det gick och då blev det oftast många tävlingar och lekar. Det var vad vi kunde roa oss med på vår fritid.

Sedan har jag haft mycket tur med i spelet. Att den bilen dök upp där, eller dom fåglarna kom i min väg, den polisutryckningen skedde precis där jag var, att det var så pass med snö att jag kunde göra en snöängel, det var ju också bara tur,  och så vidare.

Det har varit så roligt och inspirerande att gå in och kolla på andra som har lekt med Bosse. Tänk att det finns så många duktiga fotografer här på bloggen och många som skriver så fint och humoristiska svar på lekledarens uppgifter.

Men nu är det roliga slut och jag tycker att vår lekledare Bosse har varit helt suverän med sina idéer. Är glad och tacksam att jag har fått vara med.