Kring jultiden brukar många kyrkor, föreningar och en del privatpersoner hjälpa de behövande och hemlösa lite mer än vanligt.

Den kyrka som jag tillhör, Centrumkyrkan, är med och hjälper till på många sätt en stor del av året, men mest då till jul. De som vill får komma till kyrkan och få mat och umgänge,  både på julaftonen och juldagen.

Kyrkan är med och hjälper till här också. Detta är femte året i rad. I år kom över 130 personer.

Det brukar vara många som söker sig till Sundbybergs simhall på julaftonens morgon, många som får hjälp.

Här får de bada, klippa håret, fötterna ompysslade och byta om till nya varma kläder ifrån topp till tå, gratis.

Företag, organisationer och privatpersoner hade skänkt både fika och kläder, som räckte och blev över. De kläder som blev över, ett 60-tal stora kassar, övertog Centrumkyrkan som ska dela ut dem, till de som behöver. Då jag ser dessa, många gånger ensamma människor, blir jag betryckt. Varför är det så här i vårt samhälle, ett rikt land med många som har mer än vi behöver? Sedan finns det dessa som lever i misär, ingenstans att bo.  Häromdagen såg jag på TV, programmet "Gatans kör". Intressant att få följa dessa personer ett tag framöver, bli berörd av deras berättelser.

Idag Tjugondedagknut. Fredagen den 13:e. Är det då dags att slänga ut denna julgran? Nja, synd på så rara ärter, tycker jag. Många har städat ut julen för länge sedan, inte vi. Mörkt och grått ute, då är det skönt med många ljus som lyser upp, inne.

På tal om ute. Usch, vilket halt väglag det var i morse. Mysingen hade broddar på, jag går så ostadigt i dom så jag var utan och höll på att trilla flera gånger, men mysingen höll mig i handen så det gick bra. Vi tog bara en kortare promenad och på vägen hem igen så kom sandtraktorn.  Bättre sent än aldrig.

Nu ska vi strax ut igen och handla lite till helgen. Ha det bra och var rädda om varandra.

…det är det som är nuet. Jag känner det inte så, kanske på grund av att jag är pensionär och inte behöver iväg till ett jobb varje dag, eller inte behöver slita så hårt.

Det kallas för oxveckor den period som är mellan trettondagshelgen och fettisdagen, enligt en tradition. I Ångermanland räknar vi 9 veckor efter jul för oxveckor, i alla fall förr i tiden. Sedan börjar det bli lite ljusare och solen värmer mer.

Oxveckor eller inte, det är mer vardag nu, på något sätt, inga extra helgdagar förrän påsk. Vi får njuta av det som varit och jag tycker att vi har haft en finfin jul och nyårshelg.

Besök och umgänge med nära vänner och lite släkt, så som många vill ha det. Jag tycker också det är roligt och trevligt, i måttliga mängder, är ingen direkt sällskapsmänniska sådär, men tycker att det är trevligt att träffa vissa personer och utbyta erfarenheter och tankar.

Mathias, till exempel, han ringde och ville komma och hälsa på. "Farmor, får jag komma över och prata lite"? Han bor cirka  11,5 mil, tror jag härifrån och fram och tillbaka med tåg tar ett tag, men det är roligt att han vill komma. Då jag efter det att vi hade ätit, frågade vad han ville göra sa han att han vill sitta och "snacka lite om hur det var förr, det ni har varit med om, då allt var annorlunda". Killen är alltså 20 år, helt otroligt. Diska och duka, han ville vara med på allt. Han satt minsann inte och knappade på mobilen.

Två av mina väninnor var också här på besök. Mysingen var också hemma och han tyckte att vi skrattade hela tiden. Ja, vi gjorde nog det. Tre stycken som känt varandra sedan 60-talet, mer eller mindre, har en hel del att prata om och minnas tillbaka på.

Min bror och min förra mans systerdotter var också det kärt besök.

Plus denna lilla fining som är så otroligt trevlig och go. Pälsen, helt underbar, mjuk, len och fluffig.

Sitter så snällt och poserar, om den är på det humöret, annars kan det vara en väldig fart och rusch.

Här vilar den lite. Jag tog bilden genom speglen, så den märkte mig inte.

Här smakar vi på mina hembakade kakor. Fick chokladasken som står på bordet och den rymmer många bitar så vi har en del kvar fortfarande.

I söndags var min äldste bror här. Han har varit sjuk en stor del av december så det var så skönt att se honom igen. Jobbigt att få influensa i den åldern. Lite smalare och lite tröttare.

Idag tvättstugan. Jag säger bara det, oxveckor.

I morse var det kallt. Jag har inte vandrat ut på flera dagar så det kändes lite ovanligt och vintrigt i tidiga ottan. Det var så att det bet i kinderna, men vi gick bara en halv timme så det var inte så farligt.

Men statyn frös, inbillar jag mig. Den hade till och med snö på sig.

För någon hade snott hans kalsonger. Detta är samma staty, tagen vid ett annat tillfälle och från en annan vinkel.

Här undrar jag? Har någon satt sig på bänken i den här kylan och var det inte kallt? Kanske på väg ifrån tunnelbanan och behövde vila sina trötta ben efter ett tag?  Ja, vem vet, men kallt om baken var det säkert. Först plumsa i snön för att komma fram till bänken och sedan sätta sig på flera decimeter snö. Huvvaligen så kallt.

Och koltrasten vid återvinningsstationen. Jag tyckte så synd om den, satt och hukade och väntade på mat, men vi hade inget med oss. Den var inte ett dugg rädd.

Visst är det bra? En dag i taget.

Då tänker jag på er också, mina bloggvänner. Skönt att ni finns här.

Jag är inte knäpp,

jag är en begränsad utgåva.

Tror att jag håller med om detta som står här.

Fast, i bland så känner jag mig faktiskt lite knäpp och udda och ett är jag säker på, det finns ingen som jag. För vi människor är av vår skapare, skapad olik alla andra. Vi är unika, var och en på sitt sätt. Bara enäggstvillingar är en kopia av den andre, troligtvis både på in och utsidan.

Idag är det Trettondag jul. Den trettonde dagen i julhögtiden och en helgdag här hos oss i Sverige. Denna dag anses i de kristna länderna,  avsluta julen. Men inte i Norden där tjugondedag jul, enligt sed, sätter stopp för firandet.

Den här dagen firas, inom den västerländska kyrkan, till minne av Kristi dop. I Spansk tradition är det de tre vise männens dag. 5 januari, alltså igår, så ställer barnen fram sina skor och morgonen därpå så ligger det julklappar där.

Nu har vi här i Stockholmsområdet fått snö och det är kallt. I morse minus sexton grader.

Häromdagen, var det färre grader, men då snöade det rejält. Det ser rätt så skoj ut på termometern.

Det kom en mängd snö.

Vi skulle gå och handla på förmiddagen och det var inte plogat. För mig var det nästan hopplöst att komma fram, men med mysingens hjälp så gick det.

En väninna kom med en bukett tulpaner i förrgår. Genomtänkt. De är nämligen vita och violetta.

Igår kväll kom det en aning med snö och nu på morgonen är det minus 3 grader. Nyårsaftonen var ju rekordvarm här i Stockholmsområdet, men nu kanske vintern kommer tillbaka. Inte mig emot, jo halkan, den är jag verkligen emot.

Jag och mysingen kunde häromdagen ta en promenad ner till Lötsjön, det har inte hänt på länge. Det som brukar ta cirka 55 minuter tog en timme och en kvart, cirka. Men det var skönt att komma ut och jag ser framåt.

Sjöfåglarna var kvar vid Råstasjön.

Svanarna var kvar vid Lötsjön, i alla fall tre stycken. Här syns två.

Några hägrar såg vi också. Dom brukar komma tillbaka då det blir vinter.

Vet inte vad som har hänt med denna? Kanske en bilägare som var trött på att betala parkeringsavgift, eller några som ville rensa apparaten på pengar? Den låg nästan vid Tuletorget, på vägen ner till Lötsjön.

I förra inlägget så satte jag in denna bild och frågade om någon visste vad det kunde vara. Det verkade som om det var bara Gerd som vågade sig på en gissning.

Här är svaret. Jag vet inte hur jag har klantat till det. Men tydlingen knäppte jag en bild då kameran var i rörelse, utan att veta om det. Ni kanske inte har undrat, men jag meddelar lösningen i alla fall.

Ha det bra nu på det nya året och ta en dag i sänder.

På tal om att ta en dag i sänder så hörde jag psalmen, Blott en dag ett ögonblick i sänder, häromdagen. Den är så vacker och jag ville sjunga med, men vissa ord har de ändrat. Det händer ofta nu för tiden, att melodislingor eller ord på våra kära gamla sånger och psalmer har ändrats i en ny tappning. Vad jag tycker om det? Om det tycker jag inte.

...mina bloggvänner.

2017 års första dag. Vi vet inte vad detta år kommer att ge oss men vi får hoppas att hälsan förföljer oss och ett glatt och lättsamt hjärta.

Julhelgen har varit ömsom vin och ömsom vatten, som uttrycket säger. Vad som menas med det är väl att det har både varit bra och dåligt. Är det vin som är dåligt och vattnet bra, eller?

Jag har ägnat mig åt att ta en dag i taget och försökt att hålla mig på benen, alltså uppe. Vissa dagar har varit bättre än andra. Så kanske det är mer eller mindre för oss alla.

Det blev mindre gäster på julafton än tänkt, men ingen kan rå över sjukdom.

Vi fick i alla fall äta oss mätta och umgås.  Vi dukade i köket så fick var och en ta sig en tallrik och sätta sig i vardagsrummet. Jag tog denna bild efter det att vi hade  börjat förse oss, glömde först bort att fota.

Lite julblommor fick vi också. Jag älskar hyacinter, men min mysing är allergisk emot den doften, så dom avstår vi ifrån.

Då jag tog fram bilderna ur min kamera så dök denna upp. Vet inte hur det kommer sig att bilden blev så här, men det kanske ni vet och vad det är.

Tack för alla trevliga och mysiga kommentarer och önskningar.

Hoppas att ni får en bra och fin nyårsdag. Här har vi flera plusgrader, molnigt och ingen snö.

Nu ska jag strax lyssna på gudstjänsten på TV 2 kl 10.05, eftersom jag inte kommer till Centrumkyrkan.