Måndag igen, så fort dagarna går. Minus fyra grader och solen sken så fint då vi vandrade ut. Vi tog en liten sovmorgon idag för ovanlighetens skull och ingen förfrukostpromenad. Utan vi har gått ner till Willys och handlat lite som vi saknade i kylen.

Igår då mysingen och jag gick en stadsrunda, vid halv åtta tiden ungefär, var det nästan inga människor ute, men så var det ju söndag förstås.

Då vi kom till ett gathörn stod en kille där och då vi gick förbi sa han:

"Hej, hej"!

"Hej", svarade jag, glatt överraskad, en ung kille som hälsar så artigt på främmande personer.

"Hur står det till"? frågade han.

"Jo tack bra och själv då", svarade och frågade jag medan jag gick framåt.

"Han pratar i sin mobil", säger mysingen, "hörde du inte att det ringde i hans telefon då vi kom fram till honom"?

Nej, det hade jag inte hört och jag skämdes och vågade inte vända mig om, men så fort vi kom runt hörnet så fick mysingen ett skrattanfall och jag stämde in, fast åtskilligt generad. Nu för tiden syns det ibland inte att de pratar i telefon, kanske bara sladdar i öronen och det kan man ju ha då man lyssnar på musik eller så också.

I morse då vi nästan var vid simhallen här i Sundbyberg kom en ung kille emot oss. Han var väl i 15-års åldern kanske. Då han var mittemot oss tittade han på mig och sa:

"Hej"! Jag tittade noga, ingen telefon, inga sladdar till öronen så jag svarade glatt tillbaka, "Hej, hej"! Undrar så varför han hälsade på mig, det är ovanligt att unga, tillsynes tuffa killar hälsar på en främmande gammal tant. Men det var nog så att jag skulle få den hälsningen i dag eftersom jag blev så modlös då jag dabbade mig i går.

Ja, jag säger då bara det. Tacka vet jag tiden före mobilernas intåg. Nej, skojar bara, mobilen är bra att ha och tydligen oumbärlig för en del.

Den här skylten fanns inte vid den affären som vi handlade i idag, som tur var.

Om självkritik och andras beröm

balanserar jämt, blir man varken

högfärdig eller modlös.

Något att tänka på.