Alla inlägg den 4 september 2017

Av wiolettan - 4 september 2017 06:48


De senaste dagarna har det varit flera minnesprogram om prinsessan Diana. Både då hon var prinsessa och efteråt. Ja, glimtar från en stor del av hennes liv.


Då jag ser dessa program grips jag av medömkan med henne. Hon fick ett kort liv och  innehållsrikt, på många sätt. Vad jag kan förstå var det mycket som hon ville ha annorlunda.


Det senaste programmet jag såg var en filmatisering om Dianas liv då hon hade flyttat ifrån sin man, prins Charlie. Hur hon förgäves försökte bli ”en i mängden”, i alla fall inte så hårt bevakad av journalister och fotografer.


Att jämt vara påpassad, fotograferad, måste ge intervjuer och inte känna sig fri, då åker jag i tankarna,  flera årtionden tillbaka, närmare bestämt i slutet av åttiotalet och på nittiotalet. Då jag och min förra man var i Brasilien och var påpassade nästan hela tiden.


Jag kommer ihåg då han och jag kom till en plats och min man blev direkt omringad av människor och jag stod helt ensam. Då kommer det fram en ung tjej, presenterar sig för mig och frågar om jag pratar, portugisiska, franska eller engelska,. Nej svenska förklarade jag. Som tur var förstod jag lite av vad hon sa, på engelska.


Hon meddelade i alla fall att hon skulle vara mig behjälplig denna helg  och inte vika ifrån min sida, då det var många möten och konferenser och min man skulle bli upptagen med att vara just den han var. Sonen till en av de två första missionärerna som kom till Brasilien. För brasilianarna var det stort och de var helt lyckliga över att bara få trycka våra händer.


Men, då fick jag verkligen känna på hur det kändes att vara i centrum. Vi blev omhändertagna och skyddade, minst lika mycket som vilken kung eller prinsessa som helst. Ni kanske kan förstå hur det kändes för mig. Blyg, bortkommen liten tjej ifrån landet, som knappt kunde svenska. Ångermanländska var jag bra på, det var inte min dåvarande man, han kunde istället svenska, engelska, portugisiska och spanska, klarade sig hjälpligt på tyska och italienska.


Det där att nästan hela tiden ha kameror riktade emot mig, var svårt att acceptera.


Jag klarade dessa veckor mycket tack vare att alla dessa som jag mötte var så otroligt generösa med vänlighet och omtanke. Glada och positiva.  Det kom att bli 4 resor till Brasilien och stor uppmärksamhet varje gång.




 

Här var vi huvudgäster i en marsch som gick ifrån hamnen i Belem till deras kyrka, flera kilometer igenom staden. Det var tusentals personer som hade samlats. Någon nämnde över 40.000, men jag vet inte. Ni ser mig där i blommig kjol, till vänster och med en filmkamera i handen. På den tiden inga mobiler utan det var stora åbäken,  om man skulle filma. Min man hade svagt hjärta så det var  läkare och sjuksköterskor med bredvid oss, hela marschen.



 

Här har de slagit en ring runt om oss,  ni ser hur vakterna håller varandra i händerna, för folkmassan blev påträngande. Mannen till höger om min man var en av de läkare som följde med. De stannade till och med hela tåget och tog blodtryck och kollade honom och sedan fick han sätta sig i en bil resten av vägen. Jag fortsatte och gå. Med vakterna kvar.


 

Här står vi mitt i en folkmassa, med vakter runt som höll den stången.


Dessa bilder är 26 år gamla och vi har fått dom ifrån en fotograf i Brasilien, utom den undre, som jag har tagit själv. En av fotograferna som fotade som mest, tror jag, var han som syns längst upp till vänster på nedersta bilden. Vet inte vad han står på.








Presentation


Välkomna till min blogg. En 81 årig tjej som försöker se det bästa hos mina medmänniskor. Försöker också vara optimist, hur livet än gestaltar sig.

Har gift mig två gånger. Min förra man avled 2004. Gifte mig 2010 med min nya man.

Fråga mig

16 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards