Söndag, vilodag, Nils namnsdag och även Vägledningens dag firas detta datum.

Då jag hörde att det var "Vägledningens dag" idag så blev jag glatt överraskad för jag visste inte att det fanns en sådan dag. En särskild dag att vägleda sina medmänniskor. Då är det ju oerhört viktigt att vi vägleder varandra rätt, på rätt väg så att säga. Att det vi säger, skriver och gör, förhoppningsvis hjälper våra medvandrare att få en bättre dag, en lite ljusare dag. Det är Sveriges Vägledarförening som har instiftat dagen.

Egentligen ska det inte behövas vara en speciell dag till detta, det ska gälla alla dagar.

Att rätt vägleda våra barn och ungdomar som en dag ska ta över är viktigt. Det uppväxande släktet måste kunna lita på oss och känna sig trygga med oss. Då har de en grund att stå på, en grund som hjälper dem vidare i livet.

Det kommer mig att tänka på en barnhistoria som är sann.

En liten pojke satt i tågkupén ensam på en bänk. Han var för första gången ute på egen hand.

"Är du inte rädd för att åka tåg så här ensam"? frågade medpassageraren på bänken mitt emot.

"Nej, varför skulle jag vara rädd? Åka tåg är inget farligt".

"Men, du har ju inte mamma med dig"?

"Nej, men det är min pappa som kör tåget".

Vill visa några fler bilder som jag tog då jag var hemma i Trehörningsjö nu i höst.

Mitt barndomshem och höstens färger.

Undrar vad detta är för ett litet träd? Ser nästan ut som eklöv. Nej,  lönn förstås.

Dessa blommade på "sista versen". Tagetes heter dom.

Vid vår husknut växte det lingonris och på dom en hel del lingon.

Här har dimman lägrat sig, en tidig morgon.

Boa, heter detta lilla hus. Där hade vi ett förråd av olika saker som jorden bjöd på. Samt att pappa hängde upp köttet då han hade slaktat någon gris, får eller kalv. Jag hade svårt för att se det, men så var livet för en bonnjänta förr i tiden. Det var bara att kämpa och knipa ihop.

Här skulle jag ta en bild av månen, då den steg upp, men jag misslyckades.

Hoppas att ni alla mina bloggvänner får en finfin söndag. Vad vädret anbelangar så är det ett fint regn som strilar utanför fönstret.

Det var ett tag sedan som jag var inne på min blogg och skrev något, beroende på flera saker. Bland annat så har jag vissa dagar haft mina flimmerattacker och förkylning med feber var inte heller trevligt, samt att vi åkte upp till Ångermanland och stängde av vattnet för vintern.

Jag trivs mycket bra där i Trehörningsjö. Andas in ren klar luft, inga avgaser och ingen trängsel. Men, skulle jag bo där året om så måste det kanske vara i en annan stuga eller lägenhet. Det blir annars mycket snö att skotta på vintern och kanske svårt att ta sig fram. Plus att de bekvämligheter som är förknippade med att bo i en stad med närhet till allt har blivit en kanske allt för inrotad självklarhet.

Det var grådisigt då vi bilade på Höga Kusten bron, över Ångermanälven.

Men, vi åkte mil efter mil på, för det mesta, raka och fina vägar. Mysingen körde med den äran, hela vägen, drygt 60 mil, med några små stopp för mat och dryck.

Y-et som symboliserar Västernorrlands län, susade vi förbi i 110 km.

Vi gjorde ett stopp till, utöver kaffe och matraster. Vid denna fina domkyrka. Den ligger i Härnösand och jag hade aldrig varit där förr.

En mycket vacker och påkostad kyrka. Det är min 90-årige bror som syns i förgrunden. Han följde med oss på resan och det tyckte vi var så trevligt. Han berättade bland annat att han som 10-11 årig grabb hade varit i denna kyrka och sjungit på en gudstjänst. Sedan dess hade han inte varit här så jag tror att han tyckte det var roligt med ett återbesök.

Detta är orgeln, pampig värre.

Hemma, med alla fina höstfärger runt om.

Här sitter jag på bron och fotar en del av min brors trädgård.

Vår närmsta sjö. Vindstilla var det denna dag så sjön låg blank och fin.

Vi hade tur med vädret. Det var disigt och dimmigt på förmiddagarna men eftermiddagarna kom solen och lyste och värmde upp. Uppehåll, utom då vi bilade hemåt igen, då var det några regnskurar.

Denna bild har jag tagit cirka två kilometer ifrån vår stuga.

Som sagt, jag trivs där uppe i mina barndomstrakter. Så får jag ju träffa några av mina syskon också, det är alltid trevligt. Jag har två syskon som bor i Ångermanland och en i Västerbotten. Min syster som bor i Vännäs, utanför Umeå var hos min bror en stor del av tiden som vi var där.

Storasyster Eva till sin några år yngre syster:

"Varför måste du jämt och ständigt säga emot mig, vad jag än har för uppfattning"?

"Var glad för det du, annars skulle vi ju ha fel båda två".