Endast en vecka kvar till dan före dopparedagen. Det känns overkligt.

Ingen snö har vi för tillfället, bara lite i mörkare partier. Men för några dagar sedan fick vi och då passade jag på att ta denna bild. Den första snögubben för i år.

Vädret: vårt vanligaste konverseringsmedel.

Jag älskar snö och vinter, har i alla fall gjort det så länge jag minns, men nu, denna halka som följer med är inte trevlig. Som tur är har jag min mysing och honom tar jag i handen om jag ska ut och vandra. Ibland kan jag tänka att han måste tycka att det känns jobbigt att hela tiden hålla mig i hand, men jag litar på att hans ord stämmer:

"Det känns så bra att hålla din hand, det strömmar värme upp över armen och direkt till hjärtat och blir så varmt, skönt och tryggt".

Kommunen har vid Lötsjöns lilla stuga tänt både gran och adventsljusstakar och en ljusramp. Det är en liten ö så dit kommer man inte utan båt, eller is. I år lyser stugan mer än vanligt och första gången som jag ser en julgran där, vad jag kan komma ihåg.

Här är det upplyst, fast bilden blev suddig, förlåt.

Någon kanske har flyttat, eller städat inför julen. Tur att vi inte hade så mycket med oss utan vi kunde pula ner det på rätt ställe.

Om ni undrar. Det gick bra hos tandläkaren, inga hål, så jag betalde gladeligen 685:- för den undersökningen.

"Kort andaktsstund".  Är det inte som tandläkarens svar till patienten: "Det här kommer att gå fort, jag garanterar". Jag vet aldrig att man annonserat om en kort fest.

En tänkvärd devis:
Den starkaste protesten mot ondskan

är att göra det goda.