Jag är så glad att jag kunde ta en liten morgonrunda i morse. Visserligen inte så lång och dessutom med många stopp och vilopauser, men ut kom vi. Tror att mysingen var lika glad som jag. Han hade satt broddar på mina stövlar och det behövdes verkligen.

Detta är en bild ifrån Tuletorget och det nästan syns så halt det är. På många ställen verkade det nästan livsfarligt att gå, men, både jag och mysingen hade broddar och vi höll varandra i hand. "Faller en faller alla". Vi tycker båda att det är så skönt att vi har varandra, och mest jag.

Den som tror, att han kan undvara

andra, bedrar sig mycket. Men den som

tror, att andra inte kan undvara honom,

bedrar sig ännu mera.

Här har kommunen satt stopp för gående att vandra ner för trappan, trodde dom. Men ni ser, det verkar vara många som trotsar repen och kryper under och går på trappan. Lätt att slå sig illa om man ramlar där.

Detta skatbo finns vid Tulegatan. Det är så stort, bland det största som jag har sett. Roligt att se skatorna leta kvistar, ta dom i munnen och flyga iväg. De är duktiga husbyggare.

Det är underbart att kunna gå ut, kolla in omgivningarna och hitta något nytt. Hoppas innerligt att jag kan gå så långt som ner till Råstasjön igen, kolla in alla sjöfåglar, se hur många hägrar som finns där nu.

Att leva är så häpnadsväckande att det

lämnar mycket litet utrymme för

andra sysselsättningar.

Nästan hemma igen efter vår runda gick vi förbi denna bänk. Ett hjärta för oss och er.