I förrgår  då vi gick till vår sångövning kändes det nästan som vår i luften. Den starka blåsten förtog en del men solen lyste och värmde. Jag behövde inte ha mössa på. Ni vet jag och mössor, det går inte ihop och ändå så vet jag att vid kallgrader och om det dessutom blåser hårt så måste jag ha mössa på, ute.

Jag har en syster i Vännäs, utanför Umeå som är mycket duktig på att sticka och virka. Hon har tillverkat många vantar som hon har givit bort. Jag har flera mössor och halsdukar som hon har gjort.

Hon och hennes dotter var hos oss några dagar i mars och efter det har hon sänt mig två mössor. Tyckte kanske att den jag hade inte var så bra, eller jag sa att jag trivdes inte i den.

På tal om att sticka. Mysingen har berättat för mig en sann historia ifrån hans fars ungdomsår.

Det var en dam, uppe i Norrland någonstans,  som stickade yllestrumpor, lite tjockare, fina och svarta.  De blev mycket populära och gubbarna på ett bygge hörde talas om dessa varma strumpor och köpte. De fick det varmt och skönt om ben och fötter. Verkmästaren på bygget hörde talas om gumman och hennes hemstickade strumpor och ville också ha ett par.

”Ojoj, till självaste verkmästar´n, då måste jag sticka några extra fina”, tänkte gumman och stickade in röda ränder i det svarta, med den påföljd att verkmästaren inte kunde ha dom för han blev utskrattad av sina arbetare.  Så hade man inte förr i tiden, färggranna strumpor, det gick inte an, på en karl.

I morse plus minus noll och solen lyste. Vi kunde ta en kort promenad, cirka en halv timme, men alltid något.

Krokus i gult, lyste så vackert i solen.

I vitt, också vackert.

Eller varför inte i blått.

Här ser ni hela den blommande slänten vid Tulegatan.

Ojdå, nu strax melodikrysset. Det får vi inte missa. Tävlingar och musik, två av mina intressen.

Trevlig helg önskar jag alla som läser min blogg.