Det var en gång en ung man som gick ut och ställde sig mitt på stadens torg.

"Jag har det mest perfekta hjärtat av alla", utropade han.

Människorna i staden samlades för att beundra hjärtat, och allesammans höll med. Hans hjärta var verkligen perfekt. Utan minsta fläck eller skråma skimrade det vackert i solljuset.

Så hördes en skrovlig röst ur folkmassan.

"Jag håller inte med. Ditt hjärta är inte ens hälften så vackert som mitt".

Alla vände sig om för att se vem det var som talade. Rösten tillhörde en gammal man som banade sig fram genom folkmassan.

"Se här", sa han och visade fram sitt hjärta.

Den unge mannen kunde inte låta bli att skratta.

"Hur kan du påstå att ditt hjärta är vackrare än mitt", frågade han. "Ditt hjärta är ju fullt av ärr. Det saknas bitar, och vissa hål har lagats med bitar som inte ens passar".

"Det kanske är sant", svarade den gamla mannen. "Men jag skulle aldrig byta bort mitt hjärta mot ditt. Du förstår, mitt hjärta reprensenterar mitt liv. Hålen har uppstått när jag har älskat en annan människa och gett bort en bit av mitt hjärta. Ibland har jag fått en bit av den människans hjärta tillbaka. Ibland har jag älskat någon som inte har älskat mig tillbaka. Då har det förblivit hål. Men jag vårdar hålen också, för de påminner mig om den kärlek jag har till dessa personer. Och jag har inte gett upp hoppet om att de någon gång ska ge mig en bit av sina hjärtan. På så sätt har mitt hjärta kommit att se ut som det gör idag. Och för mig är det ett vackert hjärta".

Den unge mannen stod tyst. Han tittade på sitt eget hjärta och på den gamle mannens hjärta.

Utan ett ord tog han en bit ur sitt hjärta och gav till den gamle mannen.

En vacker saga som kan säga oss så mycket.

Ha det så bra mina bloggvänner. Vi åker iväg på en tripp till mitt barndomshem och datorerna lämnar vi kvar som någon annan får se till.

Kom ihåg att rösta och rösta klokt och vist, om det går. Har vi ett hjärta för andra så ska det säkert gå bra.