I morse gjorde jag och mysingen ett storverk. Eller kanske bara jag. Nej mysingen också som orkar gå i den "saktamak" takten som jag gör, kan inte vara det lättaste.

Vad vi gjorde? Jo, gick upp tidigt, medan det ännu var mörkt, vandrade till kyrkogården och tillbaka. Det som annars tar cirka en timma, tog 1.40 Men det gick bra, skön luft ute, lugnt och stilla. Fick ta en nitroglycerinspray bara.

Så vackert det var vid gravarna och i minneslunden, med alla tända ljus.

Det är en rätt så stor minneslund i Sundbyberg.

Många hade där också lämnat blommor.

Framför huset till minneslunden.

Vi fortsatte vår vandring för att ta oss igenom hela Sundbybergs kyrkogård för att komma till Duvbos kyrkogård. Hörde ett jamande. Vet ni vem det var? Jo, den stora katten som jag trodde var en staty då den satt på en sten, helt blickstilla. "Hej på er, det var länge sedan". Det verkade precis som om den kände igen oss. Men det är ju omöjligt för det var ju flera år sedan. "Jo, visst kommer jag ihåg er", jamade katten på. Nästan lika pratsam som förra gången.

Vi fortsatte att gå och katten följde med oss.

Då jag stannade för att vila, stannade katten också och satte sig en stund.

Det hjälpte inte att säga att den skulle gå hem. Den väntade en tag bara och sedan kom den efter oss igen. Följde med oss hela vägen ända till mysingens föräldrars grav. Strax därefter kom det en matte med sin hund och då blev katten lite avvaktande och vi kunde vandra vidare hemåt.

Solen började att gå upp  och det hade börjat att ljusna. Då var det skönt att komma hem och äta en god frukost och värma våra frusna händer.

Trevlig söndag önskar jag er som läser min blogg.