Bli en möjlighetare, oavsett hur hopplös

en situation ser ut att vara,

eller faktiskt är. Höj blicken och se möjligheterna.

Se dem alltid för de finns alltid där.

Det var kanske dom raderna som jag tänkte på, då jag frågade mysingen häromdagen om vi inte kunde gå till Råstasjön. Vi har inte gått så långt på flera år, jo mysingen, men inte jag, det har blivit kortare sträckor.

Sagt och gjort vi vandrade iväg. Fick se ett nybygge igen, ja, jag säger igen, för det har byggts något otroligt mycket de senaste åren. Här framför, håller de på för fullt att gjuta ny grund. Ja, inte så här tidigt på morgonen förstås.  Vägen ner till Råstasjön var upptagen med byggmaterial och vi fick gå en omväg.

Då vi skulle gå promenadvägen till sjön såg vi att den såg hal ut. Minsann, det var den verkligen så vi fick tänka om i andra banor och vika av emot Golfängarna.

Där var det bättre på gångvägen, men ni ser hur fälten ser ut. Is över hela.

Vi fick gå ner emot Lötsjön istället, där var det sandat och fin väg, nästan hela tiden.

Sjöfåglarna väntar på mat.

Här får de maten. Det är hundratals sjöfåglar som samsas vid fröna. Ni ser ställningen till höger som har en lysande lampa, därifrån ramlar maten ner.

Några tar det lugnt i stället och försöker hitta några grässtrån, eller kanske bara vilade.

Andra tar sitt morgonbad.

På hemvägen kom solen. Här står vi vid Tulegatan, inte långa i synen, men långa "i benen", och trötta. i alla fall en av oss. Men, jag ångrade mig inte. Det kommer ju lite surt efter, men det var så roligt att vandra de gamla invanda stigarna igen och se hur det har förändrats en del, men samtidigt var det som vanligt. Mysingen blev väl tidvis lite trött på mig som stannade titt som tätt. Var det inte för att fota så var jag tvungen att hämta nya krafter då det började att sätta åt i hjärttrakten. Hade nitroglyserinsprayen med, så det var ingen fara på taket.