Jag har alltid tyckt om att gå i skogen, på upptrampade små stigar och se vart det bär. Men nu är det svårare och för det mesta omöjligt. Ofta, i alla fall vid mitt föräldrahem är det brant att gå i skogen och ojämnt underlag, sådant som jag inte hade en tanke på förr.

Här några bilder ifrån min lilla hemby, skogarna i Ångermanland.

Sjön hemma i byn.

Vår lilla fina å.

Vi har det kuperat där hemmavid.

Här syns det kanske lite, att det är brant. Byggnaden är Boa, som vi kallade den.  Där förvarades lite av varje ifrån det jordbruket gav.

Här är en äldre målning av föräldrahemmet.  Förmånsstugan till vänster och vårt lilla krypin i mitten. Förmånsstugen var ett hus där farmor fick bo så länge hon ville och kunde och hon fick lite förmåner ifrån pappas jordbruk.  Såsom viss del vid slakt av djur, mjölk och ved det hon behövde och så vidare.

Här en lite senare målning av byggnaderna.  Då hade pappa byggt på en veranda.

Så här ser det ut nu en gråmulen dag.

Här trodde jag att det brann uppe på berget. Så torrt som det har varit i skogarna.

Men det var dimman, såg jag sedan.

En morgon vid vår obligatoriska morgonrunda såg vi en älg, ett par kilometer bara, ifrån där vi bodde.

Jag upp med kameran och knäppte. Men som ni ser. Älgen hade gått och gömt sig. Eller han måste ha sprungit fort in i skogen. Jag tycker mig se en liten skymt av den emellan träden, där lite till vänster. Ser ni den? Mörk skugga, men det syns bara tre ben.

Här har de satt upp ett älgpass.

Jag frågade en släkting som är jägare, han är gift med min systerdotter, hur det kändes att skjuta ett djur. Jag fick inte något direkt svar. Tror att han tyckte att det var en dum fråga. Jag för min del skulle inte klara det. Men knott slog jag ihjäl, om jag hann. Det var ena luriga varelser. De stack först och bedövade, sedan satt de där och åt och tog bitar av skinnet. Uj, vad det kliade och stora märken blev det efteråt.

Men ute ville ju vi vara också, med den sköna luften som finns där. Klar och härlig.