Igår var jag till min läkare, husläkare, kanske det heter. Nej han är vanlig allmänläkare och var förut på samma mottagning som min hjärtläkare, vid Sveavägen.  Nu har han, dessvärre flyttat till Karlavägen på Östermalm. Men, eftersom jag tycker att han är så pass bra så ”följde jag med” honom dit.

Jag var lite orolig eftersom det var på ett nytt ställe och det var långt dit. Undrade om min höft skulle klara resan. Men det gjorde höften och hela mig också.  Bra så. Lite besvärligt var det med bussresan. Fullt med folk, till och med i gångarna, ingen sittplats. Mysingen undrade om jag klarade att stå hela vägen. Det återstod ju att se. Men, vips steg en ung man upp och jag fick hans plats.

Vad det är med min höft? Nej, det har jag inte berättat.

Jo, då vi var i Ångermanland ramlade jag, inomhus. Så klantig var jag. Vet inte riktigt vad som hände, utom att det snurrade till och jag föll handlöst baklänges, slog i högra sidan av höften och ryggen emot en järnsäng och tog tydligen emot mig med högerhanden, på något sätt, för den kunde jag inte använda på några dagar.

Tänk bara en sådan enkel sak som att borsta tänderna, blev till ett helt företag. Nu har stukningen läkts och det gör bara ont om jag vrider handleden lite obetänksamt. Och, det går bra att klä på sig igen och knäppa bh:n.

Men, jag hade änglavakt. Inget bröt jag, det enda synliga blev ett blåmärke på ryggen och ett litet på ena fingret. Jag har fortfarande ont i ryggen vid vissa rörelser och lite svårare att gå men är så glad att det gick så bra som det gjorde.

Revbenen fick sig en törn för det var svårt och gjorde ont att hosta, nysa eller att hicka den första tiden. Att hålla mig för skratt var också det bästa.

Det var svårt att gå de första dagarna, uppför eller nerför och det finns det mycket av där. Men min snälla bror hade med gräsklipparens hjälp gjort en fin liten runda som jag gick flera gånger om dagen. Min mysing var med som trygghet. För ut och få luft, känns som ett måste, att få röra sig lite.

Här startade vi.

Genom åkrar och ängar, nästan, har han jobbat med gräsklipparen, min bror.

  
Röjt och klippt så att jag kunde se var jag satte fötterna.

Till och med i skogen, upptrampad stig och "rensad", lätt att snava annars om man är ostadig.

Det gick så bra att gå. Här syns mysingens ryggtavla också. Det var nog lite senare på kvällen och myggen ville äta upp oss.

Framme, hemma igen i stugan.

Det är många som bryter lårbenshalsen och nu inser jag hur fort det kan gå. Är så tacksam att det gick så bra som det gjorde.